Try to stop me...
Det är tydligen inte meningen att jag ska träna. Tre gånger denna vecka har allt talat för att jag borde stannat hemma istället. Ena dagen skulle jag va duktig och gå till Bredäng (för att få mina 10 000 steg of course) för att ta tuben därifrån in till Hornstull. Väl framme vid spärren kommer jag på att jag måste köpa nytt månadskort och plånboken är givetvis glömd hemma och inga kontanter hade jag på mig heller. Suck! Jaha, det va bara att börja traska hemåt (så jag fick mer än 10 000 steg den dagen!). Missar därav coreträningen och fick nöja mig med styrketräningen. Sen idag kommer jag en kvart innan träningen ska börjar, sträcker fram kortet och ska köra core och dance hade jag tänkt. Men nej, då är jag i lokalen i Hornstull, men dessa klasser är i Liljeholmen vilket jag HELT glömt bort. Jaha, det är bara att rusa till tuben för att försöka hinna i tid till Liljeholmen. Tro det eller ej, men jag hann i sista minuten. Sen när jag duschat klart och är på väg därifrån stoppar killen i receptionen mig - då har jag glömt kortet där och är på väg att gå ifrån det. Men tack vare att det finns små vardagsänglar här i världen så ligger kortet nu i tryggt förvar i min plånbok. Ja, ödet verkar av någon anledning vilja hindra mig från träning, men jag tänker inte ge mig så lätt!! Im stronger than that!
It's the final countdown...
08.13 slog jag upp ögonen. 08.31 steg jag upp ur sängen, gick in i badrummet och vad möter mig?!? Känner inte igen människan som står framför mig... och vad är det jag har under ögonen?!?! Alldeles grå är jag. Stänker lite kallt vatten på ansiktet och tar en alvedon. 08.47 går in i köket och kokar min gröt och ägg, tar även en kopp grönt te och tänker att det gör mig nog gott. Det gör det också. Packar ner träningskläderna och skolböckerna. 09.28 beger mig mot T-banan som ska ta mig till stadsbiblioteket. Det tar fyra stationer, sen mår jag illa... Gårdagen gör sig återigen påmind. Ändå lyckades jag hålla mig till fas 1 och 2 (*applåd*) i alkoholens underbara (?) värld... (nr.1 välte ett saltkar samt nr.2 stod och log för mig själv inne på toa, oh yeah!) Pratade och skrattade sönder min hals igår när vi satt på 54:an och försökte jämförde våra härliga liv, så nu blir det att vara tyst som en mus tills nyår. Mina stackars stämband... 09.58 hör jag till slut den välbekanta rösten säga: "Nästa Rådmansgatan", jag kliver av och beger mig mot 7eleven, köper en STOR cappuccino, en banan och ett äpple. Kaffet smakar ljuvligt och jag mår genast lite bättre. 10.11 väl framme vid stadsbiblioteket går jag fram till en dator och första sidan jag loggar in på är: Cocktailguiden. Javisst, då sitter man återigen framför en massa drinkar. Kan inte bestämma mig för om mitt liv är ironiskt, komiskt eller tragiskt. Antagligen det sist nämna så jag bestämmer mig fort för vilken drink jag ska välja till nyår och loggar snabbt ut! Sen sitter jag och pluggar i 2,5 timme, och det gick riktigt bra, för att sedan bege mig till... ja du gissade rätt: Bolaget. Ofcourse! Och vad händer när jag är där? Jo naturligtvis stöter jag på några vänner! Då är man alkoholist när man tom träffar folk man känner på systemet, eller...? Jaja, nytt år och nya tag säger jag. Nu har jag lekt av mig alltför länge och det är dags att strukturera upp livet igen. It's the final countdown...
Lite bilder
Nu kommer äntligen lite bilder från Teneriffa, bättre sent än aldrig...
Ägget och Badkrukan in da pool
Första dagen åkte vi till Santa Cruz och jag åt Baileys glass!!! Mums!
Una grande servesa por favor!
Night by the beach! Vem e vem?
Morning in the sun! På vår underbara terass!
Time for dinner!
Gay?!?!
Drunk? Of course... NO!
Dan före dopparedan
Så var knäcken kokad, marsipankulorna rullade i choklad, granen klädd och rimmen rimmade! Pappas rim får bästa pris i år:
"Vad är en mässa utan choklad,
vad är en jul utan pepparkakor,
något åt det hållet finner du här"
Hahaha, ja som ni märker så rimmade det inte någonstans! Haha, jag fattar inte hur han lyckas varje år! Men vi får ett gott skratt iallafall. Känns konstigt att det är julafton redan imorgon. Jag och Robbie pyntade med tomtar i min lägenhet idag, så nu är det lite mer juligt iallafall. Sen va jag och Ägget ute på en mysig promenad - 11 000 steg! Ganska bra faktiskt! Sen åt vi pepparkakor med mögelost och drack glögg, så mysigt. Jo, men jag har nog rätt mycket julstämning inom mig ändå, bara snön som fattas...
Väggen nästa?
Orden "Jag orkar inte" har nog sagt så där en miljon gånger detta år. Jag är rädd för att vakna upp med en fet bula i huvudet från smällen i väggen och inte kunna röra mig. Jag är rädd för att vakna upp om tre år och vara helt utbränd. Så känns det just nu. Jag sitter på jobbet och dricker mitt morgonkaffe för att överhuvudtaget kunna orka med dagen. Jag äter mina Losec piller med jämna mellanrum, magen har gjort sig påmind allt oftare den senaste tiden. Men vem bryr sig? Egentligen. Stressfaktorn i mitt liv är just nu i 180. Det går inte en dag utan att stressen finns där. Man ska hinna med julklapparna, hinna till lunchdaten, fixa julkorten, skynda till träningen, julpynta, köpa gran och jobba över var och varannan dag. Hur länge till ska jag orka? Men jag vill ju så mycket. Jag vill hinna med julklapparna, jag vill hinna till den där lunchdaten, jag vill fixa julkorten och jag vill hinna med allt jobb. Men detta kommer leda till att jag kommer falla ihop som ett lik på julafton. Det är först när man andas ut som smällen kommer. Så länge man håller tempot uppe så kör man på, men sen när man väl sätter sig ner och vilar då får kroppen en chans att säga ifrån. Grejen är den att det har den redan gjort, jag ser ju tecknen hela tiden men jag ignorerar och kör på ändå. För jag måste. Ingen vet hur jag egentligen mår, för jag säger inget. Vill inte ha något medlidande. Ingen förstår mig ändå, det räcker med att jag själv vet. Jag älskar mitt jobb just nu, så mycket att jag lägger ner hela min själ i det och tar på mig alleles för mycket. Kan inte säga ifrån, vill inte säga ifrån, vill klara allt själv. Känner mig misslyckad annars. Jobbet och träningen har haft högsta prioritet den senaste tiden. Utan träningen hade jag aldrig orkat. Mina vänner blir lidande för att jag mår dåligt och inte orkar hålla leendet uppe. Dansen gick jag inte heller på de sista gångerna. Jag har inga krafter kvar till det som verkligen är roligt längre. Måste sakta ner tempot i mitt liv. Men hur gör man det, någon som vet? Nu är det en dag kvar på denna arbetsvecka, sen ska jag åka hem till min familj och där vill jag vila i pappas trygga famn hela julen. Jag orkar inte mer.
So this is christmas...
Jaha, så va det snart jul igen. Ingen snö, sitter på Riddarholmen och tittar ut över vattnet som inte är fruset till is på långa vägar än. Men vad gör väl det. Julen handlar väl ändå inte om snön? Eller? Hörde ett barn fråga sin mamma om det inte blir någon jul nu när det inte finns någon snö. Och det blir det ju så klart ändå, med eller utan snö. Börja längta till julaftons morgon nu. Det är den bästa stunden på hela dagen, ja den bästa morgonen på hela året faktiskt och den enda dagen som jag lyckas vakna upp på bra humör varje år. Julskivan sätts på hemma hos familjen, pappa fixar frukosten med vörtbröd, julskinka och lussebullar. Jag och lillstrumpa sitter med våra pyjamasar på och får en första julklapp att öppna. Vi tänder massa ljus på bordet och så sitter vi där, hela familjen. Enda dagen på året då vi alla fyra äter frukost tillsammans. För mig har alltid julafton varit helig på nåt sätt. En dag som man vet exakt hur den kommer bli, vad som ska göras när och i vilken ordning. Rutiner och traditioner som ska följas. Så har det alltid varit, tills för ett år sen. Julafton blev en katastrof och jag kunde inte njuta av dagen en enda sekund. Det fick mig att inse att man kanske inte ska ta allt för givet. Rätt som det är vänds allt upp och ner. Så detta år ska jag njuta ändå ut i fingertopparna och hoppas att det blir en supermysig dag tillsammans med min familj. Det är det som julen handlar om för mig.
En dag på semestern
Hittade ett solskyddsstift i väskan i dag. Tankarna flög tillbaka till Teneriffa. Här hemma i Sverige behöver man knappast skydda sig mot solen med nåt stift nu. Man får vara glad om man får se solen överhuvudtaget. Men på Teneriffa lös den med all sin kraft! Bara tanken på den resan får mig att bli alldeles varm inombords. Jag ser framför mig hur jag och Erika ligger vid poolen och bara njuter. Sen kommer killarna, som ofta sover lite längre på mornarna än vi, och gör oss sällskap. Det dröjer inte länge förrän Patrik börjar snarka och Martin blir rastlös. Jag och Erika hoppar i poolen och får som vanligt vänta på badkrukan Martin. Patrik vaknar till i sin solstol, reser sig upp, dyker i och kör sina laps. Sen hittar killarna på någon tävling, det måste ju tävlas om allt! Klockan hinner bli halv fem innan vi äter lunch. Notan slutar på över 100 Euro. Vi går tillbaka till hotellet, handlar spriten på vägen. Vi lägger oss alla fyra inne i "tjejrummet" för en siesta. När vi sovit en stund hoppar vi sen, en efter en, in i duschen för att göra oss klara för kvällen och natten. Jag lyckas oftast ta längst tid på mig. Sangrian hälls upp och dricks under tiden. När alla till slut bestämt sig för vad de ska ha på sig ger vi oss iväg. Jag eller Erika tar hand om nyckeln till rummet, vi vågar inte riktigt lita på killarna... Solen har hunnit gå ner men det är fortfarande varmt ute. Vi strosar runt ett tag bland restauranger och butiker. Martin vill gärna ta första bästa och lyssnar blåögt på vad alla inkastare har för erbjudanden. Vi andra tre är lite mer rutinerade och går bara förbi. Till slut hittar vi ett ställe precis vid vattnet. Vi beställer in maten, jag tittar på klockan som är halv tio. Halv tio och vi äter middag! Vi kommer överrens om att imorgon får vi se till att äta middag lite tidigare. Det har vi sagt varenda dag nu och misslyckat varje gång. Men det är så skönt att bara ta dan som den kommer. Middan avslutas självklart med en cappuccino och notan visar återigen tresiffrigt i Euro. Vi drar vidare ut på stan, hittar ett ställe där man får två drinkar, två shots och en champagneflaska för typ 5 Euro. Martin är såld! Vi sätter oss ner, dricker upp, Erika och jag blir lite lulliga och får fnitteranfall! Resten är lite suddigt men jag antar att den kvällen slutade som de flesta andra med att Martin och Patrik tjafsar som ett gammalt par om Martin ska sova på soffan eller inte. När jag vaknar upp på morgonen ligger Martin i fosterställning på soffan och Patrik sover återigen själv i deras rum.
Urholkad
Stenen från mitt bröst vägrar tydligen att släppa. Istället blir den bara tyngre och tyngre. Känns som om livet håller på att spela mig ett spratt, varje gång nåt roligt händer så vänder det tvärt med en smäll på käften. Allt är bara rörigt nu. På jobbet hopar sig högarna över mig, känns som om jag sitter mitt på Manhattan omringad av skyskraporna. Och blir jag färdig med en våning så byggs det snabbt två till. Och inga julklappar har jag köpt, har ingen lust att ge mig ut i trängseln heller, vad ska jag köpa? Julkorten är inte heller fixade. Jag trodde julen skulle vara en mysig högtid, stämningsfull med massa ljus och ett tillfälle att umgås med sina nära och kära. Istället är det bara en massa problem och varningsljus överallt med allt som ska hinnas med. Försöker hitta julefriden, men den lyser enbart med sin frånvaro just nu.
Zoo
Äntligen är snart årets längsta dag över, trodde aldrig den skulle ta slut. Har nyss varit och fått i mig lite julstämning och glögg på julmarknaden på Liseberg. Supermysigt! Köpte jättefina glöggmuggar till mig själv också, blev på lite bättre humör. Nu ska jag snart upp till rummet och krypa ner i sängen och titta på O.C. Idag på kursen, när jag satt i mina egna tankar och tittade runt på människorna i lokalen, slog det mig plötsligt. Jag går på utbildning tillsammans med ett zoo. Jo, det är sant. Nästan alla av mina kära kurskamrater ser ut som något djur. Du hittar både noshörning, ekorre, grävling och en pudel. Ja det finns tom en som ser ut som en clown – utan smink! Hennes ögonbryn sitter typ i pannan. Sen har vi två papegojor också som pratar konstant! Dagens samtalsämne på fika rasten var julklappar till ungarna.
- Ja det blir ju bara svårare och svårare att köpa julklappar ju äldre dom blir.
- Ja och dyrare!!
*Fakegarv*
- Ja min son vill ha en sån där I-pod, vad är det?
- Ja och mitt barn vill ha en ny mobil.
Och så där fortsätter pratet... *gäsp* . Jag sitter med ett påklistrat leende och låtsas att jag är intresserad. Kommer jag vara som dom om tio år? Vilken mardröm... Var är alla coola morsor liksom?
Lost girl
De gråa molnen hänger som ett draperi över Göteborg. Staden är mörk, min själ är vilsen. De ljusdekorerade träden på Liseberg är det enda som lyser upp just nu. Allt känns så dystert, längtar efter att få sitta i min lägenhet och mysa i mitt fina julpynt med en kopp glögg i handen. Vägrar gå upp på mitt hotellrum, strosar istället runt i regnet som en förvirrad nollåtta. Jag hör inte hemma här, det spelar ingen roll hur goa gubbarna är och hur charmigt dom än må prata. Jag vill hem till den dryga stockholmskan med de stroppiga i:na.
Not of this earth
Igår föll tårarna. Va hemma hos Andreas och spelade Guitar Hero och på vägen hem därifrån sköljdes allt över mig. Jag kom hem till en kall lägenhet, men som ändå tog emot mig med en varm famn. Jag har pyntat så fint med stjärna och ljusstake i fönstren. Mysfaktorn är på hög nivå hemma hos mig just nu! Jag kröp ner i sängen, lyssnade på "In this river" och kände mig så bortkommen på nåt sätt. Låg och tänkte på allt, önskade någon var där som kunde klappa mig på huvudet som pappa gjorde när jag va liten. Då var jag den tryggaste flickan i hela världen. Vad är jag nu, vad har jag blivit? Orkar inte ens tänka på det.
Ibland vill man bara lämna denna värld. Kommer jag någonsin komma vidare, förbi alla tankar? Hur jag än vänder och vrider på saker och ting, kommer jag alltid fram till samma svar känns det som. Jag har fastnat i en återvändsgränd, vevar febrilt med armarna men fortsätter sjunka. Kanske behöver jag dalarna för att kunna nå riktigt högt på topparna. Är rädd för att visa mig svag. Vill så gärna berätta, men vem ska förstå? Bara jag själv har sett livet från mina ögon. Jag borde vara världens gladaste, men just nu känns det inte så. Kanske går jag omkring och håller upp en fasad, när det råder kaos på insidan. Eller så är det så här jag är.
Jag lät ljusslingan på balkongen vara tänd i natt när jag somnade. Det fick mig att känna mig lite lugnare på nåt sätt. När jag lämnade lägenheten i morse var det med en klump i halsen och oro i magen. Ikväll kommer jag sitta ensam i ett kalt hotellrum i en främmande stad.
1:a december
Dagens svåraste:
Gå upp ur sängen i morse.
Dagens måste:
träna
Dagens flyt:
inget än så länge, väntar fortfarande...
Något som piggat upp mig:
Låten "Have it all"
Något som gjort mig irriterad:
Den fula färgen på mitt nya visa kort
Dagens känsla:
Orkeslös
Dagens saknad:
Loi!
Dagens spänning:
ska köpa en trisslott
Någon som fått mig på bra humör:
Kalle
Längtar efter:
En varm kram
Just nu på en skala mellan 1-25:
6
Om jag blundar riktigt hårt, försvinner jag då?
Idag är en sån där dag när jag bara vill krypa ner under täcket med en varm kopp te och bara försvinna. Försvinna bort från mig själv, bort från alla andra, inte behöva prata med någon, inte behöva se mig själv i spegeln. Jag orkar inte idag, vill bara vara i fred och slippa allt ansvar och alla kommentarer. Längtar tillbaka till bubblan på Teneriffa. Så lätt och okomplicerat allt var där! Här hemma känns allting så mycket mer invecklat. Kanske har jag gått omkring och låtsats att allt är simpelt och normalt för att jag inte vill ta tag i verkligheten? Eller så är verkligheten just så enkel som jag tror att den är, utan några baktankar. Känns som en storm är på väg in, havet har varit lugnt alltför länge nu. Snart smäller bomben. Jag blundar, sätter händerna för öronen och håller andan...