So you think you can play?
När jag gick och lade mig igår insåg jag att mitt hjärta verkligen har förändrats. När jag föddes hade jag ett hjärta lika stort som min kropp. Det var alldeles rött, bultade kraftigt och helt i det fria, utan något skydd. Så var det ganska långt in i mitt liv. Jag trodde gott om människor och tack vare mitt stora, röda hjärta såg jag världen ur ett rosa perspektiv. Men man levde inte riktigt i verkligheten då.
Första smällen kom inte förrän strax efter 21. Det blev ett stort hål i hjärtat och det kändes så tomt. Men som tur var fanns min familj och mina vänner där och jag kunde så sakteligen fylla upp hålet och hjärtat fick tillbaka sin klarröda nyans. Strax därefter kom smäll nr. 2. Denna gången blev det inget hål, det var mer som att större delen av hjärtat gick sönder. Färgen tvättades ut av alla tårar. Då var jag tvungen att själv lappa ihop det, vilket tog tid och det finns fortfarande en del ärr kvar som nog alltid kommer finnas där.
Jag har ändå blivit skonad från smällar i mitt liv. Detta är de enda två riktigt stora smällar jag fått ta. Sen har det funnits mindre smällar som man kanske knappt ens märkt, eller i alla fall har försvunnit väldigt fort. Men det är nog dessa som gör den stora förändringen i långa loppet. Det är dessa som sakta lägger sig på hög och bygger upp muren högre och högre.
När jag var liten kunde mitt hjärta banka på fritt. Sen började jag spela spelet. Ju bättre man blir på att gambla desto fler "spelmarker" får man. Idag är hjärtat omringat av skyddsnät, tegelmurar och små soldater. Skulle jag välja, skulle jag hellre låta det bulta fritt. Men nu går inte det, det har jag insett. Inte just nu i alla fall. Hjärtat är inte alls lika blankt och klarrött längre. Det finns små gråa fläckar på några ställen. Förhoppningsvis kommer de att försvinna med tiden. Men tills dess så måste jag ändå acceptera att det är så det ser ut.
Därmed inte sagt att jag inte mår bra. Im having the best time of my life just nu. Living the dream! Kanske inte riktigt på det sätt som jag hade tänkt mig. Men nu kan man inte påverka allt som sker i sitt liv utan istället får man göra det bästa av situationen och den plats man befinner sig på just nu. Jag har släppt många av mina förväntningar och istället insett att möjligheterna finns överallt, det är bara för mig att grabba tag om dem.
Om sanningen ska fram så är spelet inte så pjåkigt när man väl lärt sig spelreglerna och själv väljer när man vill spela. Men även om man kan regelboken innan och utan, så kan det ändå hända att man någon gång får gå tillbaka till start. Sen finns det andra tillfällen när man har flytet med sig och får gå direkt till Norrmalmstorg utan att passera gå! Huvudsaken är att man vet vad man själv vill och lyssnar på hjärtat, oavsett om det är gömt bakom höga staket eller lyser klarrött. Spelet är till för att spelas, men sen HUR du spelar det är en annan sak.
The winner takes it all
Jag har nu lagt in den låten som min alarmsignal och vaknade till den i morse. Texten är en rätt bra sammanfattning av min sommar. Jag har verkligen spelat alla kort, finns inget ess kvar i rockärmen och egentligen inget mer att säga. Och visst har det dykt upp en famn eller två, som man trodde man hörde hemma hos. Det kändes bra och jag försökte spela efter reglerna. But I was a fool...
Det som gör mig lite arg på mig själv är att jag trodde att jag skulle bli starkare. Så har jag aldrig tänkt tidigare, och jag är glad att jag inser hur fel jag hade nu. Tyvärr har det gjort stängslet högre och väggen tjockare. Men samtidigt vill jag inte vara hur känslokall som helst. Och varför ska jag vara det? It's just not who I am.
Jag vill ha det bästa, annars får det va och på väg hem från träningen igår kändes det så bra - mitt liv! Så varför ska jag klaga? Sen vet jag att dom där andra dagarna kommer. Dom där kalla, tomma och ensamma dagarna. När det ekar runt omkring mig. Det är då man saknar... men hur mycket jag än saknar vill jag inte spela efter reglerna längre. Det är svårt eftersom hur man än gör så är spelet ständigt igång. Ska man då hellre stå vid sidan om och titta på? Som om det vore roligare...
Så när man väl är med i spelet och kanske spelar utanför ramarna, sätter lite press på sin motståndare (som egentligen borde vara ens medspelare) eller om jakten plötsligt tar slut, då är det tack och hej och så går dom vidare. Utan att ens titta bakåt och kvar står man själv med hjärtat utanför kroppen, slagen av spelet.
"Du hittar inte kärleken, kärleken hittar dig". Om det stämmer finns det inte så mycket mer att göra. Och de senaste veckorna har det känts riktigt bra att kunna släppa det och för första gången fokusera på mig själv. Tror faktiskt aldrig att jag mått så här bra tidigare. Och jag menar det verkligen! Trodde inte jag hade "an other level" inom mig. Kanske har den alltid funnits där fast undangömd från allt annat och jag har liksom inte velat se. Men helt plötsligt var den bara där. Jag bestämde mig för att se helt enkelt.
Så till den STORA frågan: Är jag då LYCKLIG? Har aldrig gillat det ordet, det är så ambitiöst på nåt sätt. Men det har iallafall tänts ett ljus i mitt hjärta och äntligen lyser det för mig.
I don't wanna talk
About the things we've gone through
Though it's hurting me
Now it's history
I've played all my cards
And that's what you've done too
Nothing more to say
No more ace to play
I was in your arms
Thinking I belonged there
I figured it made sense
Building me a fence
Building me a home
Thinking I'd be strong there
But I was a fool
Playing by the rules
The gods may throw a dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain.
But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say
Rules must be obeyed
The judges will decide
The likes of me abide
Spectators of the show
Always staying low
The game is on again
A lover or a friend
A big thing or a small
The winner takes it all
I don't wanna talk
If it makes you feel sad
And I understand
You've come to shake my hand
I apologize
If it makes you feel bad
Seeing me so tense
No self-confidence
But you see
The winner takes it all
The winner takes it all......
Förväntningar = besvikelse??
Men varför ha förväntningar när de nästan alltid blir till besvikelse? Orka... Nej inte längre. Det känns som jag sitter i en bergodalbana men jag får liksom aldrig kliva av. Jag åker uppför första backen, den brantaste. Högre och högre, förväntningarna stiger ju längre upp jag kommer. Allting pirrar i kroppen, det känns nästan som man flyger. Så når man toppen, vagnen stannar till en sekund eller två och sen... Crash and burn. Magen vänds ut och in, huvudet fattar ingenting. Men precis innan man ska till att nå botten vänder det lika tvärt uppåt igen. Man andas ut och förväntningarna stiger återigen. Ja, så här håller det på, om och om igen utan slut. Som en ond cirkel och för varje gång blir jag bara mer och mer förvirrad. Toppenkul...!
Dom säger att vi tjejer är så j-vla komplicerade... jo tjena! Ingen har fler kort på bordet än jag, just nu iallafall. Dom andra däremot... låt oss kalla dom "män". Dom spelar poker med oss hela tiden. Rätt som det är tror man att man tagit hem potten med sin kåk, för att sen inse att man blivit blåst av det sötaste pokerfacet någonsinn. Fyrtal i ess jo jag tackar. Dom där essen alltså... Men jag orkar inte hålla på och spela det här spelet längre. Inga fler ess i rockärmen.
Jag har försökt intala mig själv hela dan idag att förväntningar är något jag ska sluta med, jag vill inte ha dem i mitt liv. För de leder ju nästan alltid till besvikelse. Nästan... Jag ska inte förvänta mig något för då blir man inte besviken utan det enda man kan bli är glatt överraskad! Och vem vill inte bli det? Men då, när man slutar förvänta sig, slutar hoppas och slutar bry sig då kommer dom... "männen". Och så är man fast i bergodalbanan och med i spelet igen.