So you think you can play?
Igår blev jag fri igen! Nu känner jag verkligen till 100% att jag inte bryr mig! Ok, kanske 99% om jag ska vara helt ärlig. Men den där lilla procenten finns alltid, så är det. Jag vet också att jag kommer trilla dit igen, förr eller senare, men jag ska försöka vara stark nästa gång.
När jag gick och lade mig igår insåg jag att mitt hjärta verkligen har förändrats. När jag föddes hade jag ett hjärta lika stort som min kropp. Det var alldeles rött, bultade kraftigt och helt i det fria, utan något skydd. Så var det ganska långt in i mitt liv. Jag trodde gott om människor och tack vare mitt stora, röda hjärta såg jag världen ur ett rosa perspektiv. Men man levde inte riktigt i verkligheten då.
Första smällen kom inte förrän strax efter 21. Det blev ett stort hål i hjärtat och det kändes så tomt. Men som tur var fanns min familj och mina vänner där och jag kunde så sakteligen fylla upp hålet och hjärtat fick tillbaka sin klarröda nyans. Strax därefter kom smäll nr. 2. Denna gången blev det inget hål, det var mer som att större delen av hjärtat gick sönder. Färgen tvättades ut av alla tårar. Då var jag tvungen att själv lappa ihop det, vilket tog tid och det finns fortfarande en del ärr kvar som nog alltid kommer finnas där.
Jag har ändå blivit skonad från smällar i mitt liv. Detta är de enda två riktigt stora smällar jag fått ta. Sen har det funnits mindre smällar som man kanske knappt ens märkt, eller i alla fall har försvunnit väldigt fort. Men det är nog dessa som gör den stora förändringen i långa loppet. Det är dessa som sakta lägger sig på hög och bygger upp muren högre och högre.
När jag var liten kunde mitt hjärta banka på fritt. Sen började jag spela spelet. Ju bättre man blir på att gambla desto fler "spelmarker" får man. Idag är hjärtat omringat av skyddsnät, tegelmurar och små soldater. Skulle jag välja, skulle jag hellre låta det bulta fritt. Men nu går inte det, det har jag insett. Inte just nu i alla fall. Hjärtat är inte alls lika blankt och klarrött längre. Det finns små gråa fläckar på några ställen. Förhoppningsvis kommer de att försvinna med tiden. Men tills dess så måste jag ändå acceptera att det är så det ser ut.
Därmed inte sagt att jag inte mår bra. Im having the best time of my life just nu. Living the dream! Kanske inte riktigt på det sätt som jag hade tänkt mig. Men nu kan man inte påverka allt som sker i sitt liv utan istället får man göra det bästa av situationen och den plats man befinner sig på just nu. Jag har släppt många av mina förväntningar och istället insett att möjligheterna finns överallt, det är bara för mig att grabba tag om dem.
Om sanningen ska fram så är spelet inte så pjåkigt när man väl lärt sig spelreglerna och själv väljer när man vill spela. Men även om man kan regelboken innan och utan, så kan det ändå hända att man någon gång får gå tillbaka till start. Sen finns det andra tillfällen när man har flytet med sig och får gå direkt till Norrmalmstorg utan att passera gå! Huvudsaken är att man vet vad man själv vill och lyssnar på hjärtat, oavsett om det är gömt bakom höga staket eller lyser klarrött. Spelet är till för att spelas, men sen HUR du spelar det är en annan sak.
När jag gick och lade mig igår insåg jag att mitt hjärta verkligen har förändrats. När jag föddes hade jag ett hjärta lika stort som min kropp. Det var alldeles rött, bultade kraftigt och helt i det fria, utan något skydd. Så var det ganska långt in i mitt liv. Jag trodde gott om människor och tack vare mitt stora, röda hjärta såg jag världen ur ett rosa perspektiv. Men man levde inte riktigt i verkligheten då.
Första smällen kom inte förrän strax efter 21. Det blev ett stort hål i hjärtat och det kändes så tomt. Men som tur var fanns min familj och mina vänner där och jag kunde så sakteligen fylla upp hålet och hjärtat fick tillbaka sin klarröda nyans. Strax därefter kom smäll nr. 2. Denna gången blev det inget hål, det var mer som att större delen av hjärtat gick sönder. Färgen tvättades ut av alla tårar. Då var jag tvungen att själv lappa ihop det, vilket tog tid och det finns fortfarande en del ärr kvar som nog alltid kommer finnas där.
Jag har ändå blivit skonad från smällar i mitt liv. Detta är de enda två riktigt stora smällar jag fått ta. Sen har det funnits mindre smällar som man kanske knappt ens märkt, eller i alla fall har försvunnit väldigt fort. Men det är nog dessa som gör den stora förändringen i långa loppet. Det är dessa som sakta lägger sig på hög och bygger upp muren högre och högre.
När jag var liten kunde mitt hjärta banka på fritt. Sen började jag spela spelet. Ju bättre man blir på att gambla desto fler "spelmarker" får man. Idag är hjärtat omringat av skyddsnät, tegelmurar och små soldater. Skulle jag välja, skulle jag hellre låta det bulta fritt. Men nu går inte det, det har jag insett. Inte just nu i alla fall. Hjärtat är inte alls lika blankt och klarrött längre. Det finns små gråa fläckar på några ställen. Förhoppningsvis kommer de att försvinna med tiden. Men tills dess så måste jag ändå acceptera att det är så det ser ut.
Därmed inte sagt att jag inte mår bra. Im having the best time of my life just nu. Living the dream! Kanske inte riktigt på det sätt som jag hade tänkt mig. Men nu kan man inte påverka allt som sker i sitt liv utan istället får man göra det bästa av situationen och den plats man befinner sig på just nu. Jag har släppt många av mina förväntningar och istället insett att möjligheterna finns överallt, det är bara för mig att grabba tag om dem.
Om sanningen ska fram så är spelet inte så pjåkigt när man väl lärt sig spelreglerna och själv väljer när man vill spela. Men även om man kan regelboken innan och utan, så kan det ändå hända att man någon gång får gå tillbaka till start. Sen finns det andra tillfällen när man har flytet med sig och får gå direkt till Norrmalmstorg utan att passera gå! Huvudsaken är att man vet vad man själv vill och lyssnar på hjärtat, oavsett om det är gömt bakom höga staket eller lyser klarrött. Spelet är till för att spelas, men sen HUR du spelar det är en annan sak.
Kommentarer
Trackback