Becks

Stockholms morgontrafik är verkligen inte rolig, särskilt inte på tunnelbanan! Vad är det för fel på folk egentligen? De tror att de är kungar och drottningar allihopa och man själv är någon beige siluett som ska tassa runt på tå för dem eller vad? Idag när jag va på väg till jobbet och det var dags att gå av, tror ni folk har respekt att göra väg så jag kommer fram? Nej, nej! Här får jag kliva över både väskor och hundar och allt vad det är, likt en cell på fångarna på fortet och utanför skriker Gunde: skynda, skynda! Och så, när jag äntligen kämpat mig igenom banan och kommit fram till dörrarna vad händer? Jo då kommer ytterligare en stressad stockholmare som har så bråttom att kliva på så hon rusar rakt in i mig! Men det fanns en skillnad på henne och resten av passagerarna. Hon sa förlåt. Helt otroligt! Men hon sa det, högt och tydligt också. Och helt plötsligt försvann det gråa molnen och blixtrarna runt omkring mig. Tack vare hennes ursäkt.

Vi stockholmare är lite roliga ändå. Vi bor i en storstad för vi skulle aldrig klara av en liten håla med fem invånare där alla känner alla. Vi vill ha mycket människor runt omkring oss, ändå är vi så förbannat rädda för kroppskontakt. När man går på t-banan letar man automatiskt, möjligen omedvetet, efter en plats som är så enskild som möjligt. Helst vill man ju ha en plats där alla fyra säten är tomma, då kan man ju till och med lägga upp väskan på sätet bredvid och på så sätt markera att den platsen minsann är upptagen! Och går man på bussen gör man likadant. Men varför, vad är vi så rädda för? Är det att personen vi hamnar bredvid ska få fnatt och helt plötsligt sätta en knarkspruta i låret på oss? För det lär ju knappast hända. Ändå gör ju SL verkligen allt för att hjälpa oss med denna fobi, genom att ständigt ha försenade tåg, så vi får öva oss i att ha kroppskontakt med tjugo personer samtidigt. Och ve och fasa om någon sen vill gå av! Då får man tusen förbryllade blickar på vägen ut och man riktigt hör hur folk tänker: "Vad f-n måste du gå av nu för!" Ingen vill ju helst behöva flytta på sig. Nästa gång jag åker tunnelbana tar jag med mig megafonen och när jag ska gå av är det bara att ta upp den och säga: AVSTIGNING FÖR SAMTLIGA!

Asså det är inte ens roligt, jag blir bara mer och mer hes för varje dag verkar det som. Det började i fredags efter Ankans mingelparty då jag tycks ha skrattat sönder min lilla hals, och i lördags efter grönt e skönt festen när jag och Ericka låg och snackade innan vi båda fell a sleep lät det som jag kommit i målbrottet. Trodde det skulle bli bättre idag men inte! Pinsamt när man har ett jobb där man pratar en del i telefon och träffar folk stup i kvarten, hur seriös låter man på en skala när rösten rätt som det är åker upp i falsett! 

Igår pratade jag med min underbara lilla mormor som snart kommer upp hit till Stockholm och hälsar på! Hon är verkligen världens bästa, det roliga är att vi nästan har ett "kompis" förhållande till varandra fastän det skiljer typ 60 år mellan oss! Längtar till sommaren när jag får vara hos mormor och bli ompysslad. Då sitter vi uppe halva nätterna och bara pratar. Sen går hon ändå upp typ klockan sju på morgonen och börjar baka bullar! En vecka hos min mormor och man har lagt på sig typ 5kilo!

Ikväll är det FEST! Aawohooo! Grönt är skönt är temat och jag antar att det stämmer. Förhoppningen är att det kommer bli en riktigt, riktigt skön partykväll! Jag ska försöka att ge mitt allt! Det är bara det att min röst är typ förstörd sen i torsdag när jag och kung Loi minglade runt och skrattade hela kvällen - i falsett! Hahaha! Bästa kvällen på länge, trots att den inte slutade som jag hade velat... Jobbigt det där att jag inte kan kontrollera mina känslor och mitt humör. Men jag antar att det var allt som varit runt omkring mig på senaste tiden som gjorde att jag bubblade över. Tack alla mina underbara vänner för att ni ändå står ut med mig och mitt garv! Ni är verkligen the best, eliten! Ikväll ska bli FETT MÄ! Jag har förresten hittat en ny förebild i mitt liv. Ni kommer inte att tro mig när jag säger vem det är... Dogge Doggelito! I know! Man kan inte tro det, men jag skulle gärna vilja gå in med samma inställning som han gör i allt: att ha roligt. Skit samma om man är bra eller dålig, bara man har kul! Han verkar verkligen leva livet med en bra inställning. Önskar jag hade mer av den förmågan. Ska nog försöka vara lite mer som Dogge ikväll kanske! =)

Idag åker min lilla plutt iväg! Kommer sakna dig!!! Första helgen helt utan dig på väldigt länge... Vi får ta igen det nästa vecka och ta vara på varje dag! =)

Tänkte på hur mycket man förändras genom åren... Det som man aldrig kunnat tänka sig göra för tio år sen, har man gjort sjuttioelva gånger idag, de spärrar man hade då är för längesen upplåsta. De värderingar man hade har ändrat skepnad och man ser på saker och ting ur nya synvinklar. Hela tiden formas man som människa. Det du var nöjd med igår, är inte tillräckligt nog imorgon. Man kräver hela tiden mer av sin omgivning. Nya personer träder in i ens liv, gamla försvinner, andra hänger sig enträget kvar och man undrar varför? Varför har vi ibland så svårt att släppa taget och våga möta förändringen. Vad är det som säger att det gamla och välkända är det bästa och det nya, okända innebär en förändring man ofta är rädd för. Vi vågar inte lämna tryggheten för att utforska något nytt. Ingenting är bestående, så varför inte bara möta förändringen, face to face. Istället för att vända ryggen till och bara se på det som varit. Om allt ändå ständigt är under förändring är det väl bättre att agera kameleont än landkrabba?!

Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa hörn är lite av spänningen med livet. Men personer och saker runt omkring oss har en förmåga att få oss att bara se husväggen. Något som en gång varit perfekt kanske inte är det idag, men ändå håller vi oss kvar i det, hoppet och tryggheten. Vi hoppas och vill att det ska vara som det en gång varit. Vi känner till det väl och känner oss trygga i det. Men om vi inte är nöjda med det som är nu, varför stannar vi då kvar där? Vad är det vi är så rädda för - att förlora? Men finns det något att vinna på att stanna kvar? När vet man om man ska stanna eller gå? 

Saker och ting förändras som vi inte kan påverka, hur mycket vi än vill. Det som varit det sämsta i mitt liv kan också vara det som en dag leder mig fram till det bästa, om jag bara vågar ta steget och övervinna rädslan. Utan sorg, ingen glädje. Utan rädsla, ingen trygghet. Utan dalar, inga toppar. Allt kompletterar varandra.

Hotellet vi bodde på låg på Buda sidan, precis vid floden.


Utsikt från vårt hotellrum.



Lunchdax med mina kollegor!


Guidning på gång...


Budapest by night!

Stockholm är verkligen underbar! Man kan ge sig ut på stan utan att någon
egentligen vet vem du är, man kan låtsas vara vem man vill! Imorse lekte jag att jag va en student på Handelshögskolan. Skulle nämligen dit och hämta ut en bok till min nästa kurs. Såg några studenter som satt inträngda i en soffa i knäet på varandra, andra som sprang med en kaffemugg i handen och väskan i den andra. Fick en liten glimt av hur det skulle vara att studera där. Kanske till civilekonom =)

Det är detta som är så härligt med Stockholm, man har tusen valmöjligheter. Det tråkiga är att de flesta går med huvudet nedböjt, tittar ner i marken och ser inte allt som finns runt omkring dem. Jag log åt mitt lilla rollspel när jag steg ut från Handelshögskolan och kände livet i mig! Det behöver ju faktiskt inte vara grått och trist bara för att vädret just nu är grått och trist. Mötte en man när mitt leende var som störst och man riktigt såg hur också han sken upp. Tänk va härligt! Där gick vi och smilade åt absolut ingenting! Kanske är det just så enkel vardagen ska vara. 

 

                                                                

Så var man hemma i kalla Sverige igen. Jag har haft det helt underbart, bott på flott hotell med stor terrass, ätit underbar mat, fått manikyr och gått på spa och allt detta utan att behöva spendera en krona! Kan det bli bättre?! 25-30 grader på dagarna och 38 grader i det turkiska badet. Känner mig nästan som en ny människa, alltid kul att besöka andra länder och uppleva kulturen. Beställde tid för massage en av dagarna också, men det skulle jag inte gjort! Det var bland det konstigaste jag varit med om. Först börjar den något bastanta damen att hälla en massa lotion över mig (kallt som fasen var det dessutom!) och man hörde hur hon slafsade runt med händerna på min rygg. Jag låg och höll mig för skratt åt komiken och för att det mest kittlades och så fort krämen började gå in i huden tog hon lika mycket till och smetade på! Jag såg ut som en lotionflaska när jag gick därifrån, hade tom massa gegga i håret! När jag vandrade genom korridoren till hotellrummet lämnade jag ett doftspår av den där himla lotionlukten långt efter mig. Det var bara att hoppa in i duschen direkt!

Jaha, då var det snart dags att åka, ska blir SÅÅ skönt att komma bort ett tag. Har haft så mycket omkring mig att jag knappt hunnit inse att jag faktiskt ska resa nu. Börjar bli lite pirrig i magen över flygresan också men det blir nog bra.

Nu lämnar jag er alla här hemma några dagar för att utforska den ungerska gulaschsoppan och få mig en förhoppningsvis skön spabehandling så jag är uppvilad och fräsch när jag kommer hem.

Två dagar kvar tills jag åker. Känns som jag ska iväg på värsta resan, fast det är ju bara några dagar. Känns konstigt att bara lämna allt och sticka... kommer ju inte ha nån koll på er här hemma! Gör inget bus nu när jag är borta!

Såg Jacob Eklund idag för kanske tionde gången, men det gör inget för han är lika sexig varje gång! Börjar dock bli lite gråhårig minsann, inte bra! Men hans coola pilotbrillor och svarta kavaj kompenserade det ganska bra.

Idag åker min kära familj ner till Skåne vilket betyder att jag kommer bo i en städad trea hela helgen istället för i min ostädade etta! Aahwoho! Nä, men jag städade faktiskt fas 1 hemma igår, dvs plockade undan allt så det bara är fritt fram för fas 2: dammsuga. Sen kommer fas 3 och det är disken, fas 4 är badrummet. Förhoppningsvis kommer jag hinna med både fas 2,3 och 4 i helgen innan jag åker. Fas 5 är överkurs = tvätta fönstren och det får nog bli nästa helg!

Nu ska jag snart iväg till mitt andra hem på Hornsgatan och göra av med lite kalorier och svettas!

Kram på er alla!

Idag är det 11dagar sen jag åt sushi sist och det är alldeles för länge sen! Minst en gång i veckan borde det vara! Så utan att ringa en vän eller fråga publiken har jag nu på egen hand fattat mitt slutgiltiga beslut - ikväll blir det sushi till middag! Men först är det träning som gäller. Spinning, core och styrketräning står på schemat. Synd bara att det är inomhus, men det är kanske lika bra, så röd som jag är... Och jag som hade hoppats att det skulle lagt sig över natten, men inte! Nej, det var bara att gå till jobbet som en nykokt kräfta. Och naturligtvis fick jag besök av en klient till på köpet, inte ens roligt! Så ska man försöka ge ett seriöst intryck och det enda jag kan tänka på är att jag ser ut som ett jäkla stoppljus i facet!

Längtar tillbaks till sängen som var så skön imorse! Någon som har lust att komma hem och städa min lägenhet idag, isåfall är det bara att ringa! Fick veta igår att den person i min vänskapskrets som jag minst trodde hade ordning och reda i sin lägenhet, dammsuger den regelbundet en gång i veckan och han är kille!! Trodde aldrig att jag skulle sjunka så lågt, vill inte ens säga hur längesen det var jag dammsög, än mindre diskade... Men jag skyller på vädret! Hade det regnat i helgen hade min lägenhet varit skinande ren. Nu är det istället jag själv som lyser i all min röda prakt!

Ooops I did it again... Same misstake as last year... man blir alltid lika förvånad över hur stark solen är och ja, jag har bränt mig!

Jaha så var det måndag igen... kan säga att jag låg kvar alldeles för länge i sängen i morse och kom för sent till jobbet. Men det gick bara inte att gå upp!!! Det är konstigt att sängen alltid är som skönast på måndags mornar... det är som att lakanen hånler mot mig och gör sig extra mjuka och sköna och säger: hehe... vi får ligga kvar här hela daaagen, det får inte duuu!! 

Helgen har varit ok, fått tillfälle att tänka igenom ett och annat, vilket jag verkligen behövde... skulle egentligen behövt nån dag till för jag har inte kommit fram till så många svar än. Tvingade mig själv att ha en "Rebecka dag" i lördags och bara vara med mig själv. Jag har känt mig som en studsboll den senaste tiden, som bara flummar omkring upp och ner utan att landa. De enda ställen där jag känner mig trygg just nu är jobbet och gymmet. Kraven som ställs på mig där kan jag leva upp till för tillfället och de kraven har bara att göra med vad jag presterar och inte hur jag är. Där spelar det ingen roll om jag är glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Det enda som bedöms är resultatet av det jag åstadkommer och det kan jag lättare hantera.

På söndag åker jag till Budapest, ska bli så skönt att byta miljö och komma bort från allt här hemma.

Första riktiga solningen för i år är avklarad! Nu ska jag strax äta lunch och sen ge mig ut och träffas av solens strålar igen!

Såg två små flickor i fyra, fem år åldern som lekte i skogen idag, plockade vitsippor och hade massa spring i benen. Den ena tjejen sa till den andra: "...och så kan du plocka blommor och lägga några under kudden, så får du välja vem du vill gifta dig med när du blir stor. " Att det ska vara sju blommor och dessutom av olika sort verkade inte vara väsentligt. Att det inte är midsommar än spelade tydligen ingen roll och inte heller krävdes att man drömmer om sin framtida man. Nej det där var på 90-talet det! Nu är det 2000-talet och då kan man lägga blommor under kudden vilken dag som helst, hur många och vilken sorts blommor har ingen betydelse och det där med att drömma är ju bara ett komplicerat hinder, nej numera är det bara att välja. Och skulle man ångra sig är det bara att plocka nya blommor och göra ett nytt val nästa dag.Tänk när jag va i den åldern, bekymmersfriheten! Inga beslut jag måste fatta, inga krav från omgivningen och inga förväntningar att leva upp till. Det var tider det!

Nej nu är det dags för mig att gå ut och plocka lite blommor och lägga under kudden, sen ska jag bara bestämma vem jag vill gifta mig med. Idag står det mellan Seth och Ryan i OC. Undrar om man får välja båda...
 

En av de sämre sakerna med att vara sig själv är att man inte kan se sig själv utifrån. Det går ju inte att komma undan, när det gäller mig själv så är jag alltid partisk. Visst kan jag ångra saker jag gjort och tyckt att jag borde handlat annorlunda i vissa situationer, men det enda jag kan göra då är ju att lära mig av mina misstag och gå vidare. Jag har ju alltid massa egna (bort)förklaringar och anledningar till varför jag gjorde som jag gjorde: "jag hade en dålig dag", "jag hade det stressigt på jobbet" eller jag hade fått för lite sömn" osv. När det kommer till oss själva är vi alltid så förstående över vårt handlande men hur är det när det gäller andra?

Jag tror vi ofta bara ser det yttre hos personer, och då menar jag inte utseendet, utan beteendet hos folk. Vi ser att människor gör si eller så och utifrån det dömer vi. Hela stan kryllar av små jurymedlemmar som ständigt fäller utslag. Skillnaden på oss amatörer och den professionella domstolsnämnden är att vi ofta glömmer förundersökningen, vår dom verkställs utan att låta försvarsadvokaten tala. Och i det mentala livet har alla råd med en försvarsadvokat.

Det svåra är att alla inte har Silbersky som försvar utan kanske någon liten skit som inte har ett dugg erfarenhet och knappt vet vad lagboken är eller vilka paragrafer som finns att tillgå. Hur fasen ska jag kunna ge dessa människor en rättvis dom?

Vilka är det då som har förmånen att ha Leffe vid sin sida? Jo mina vänner! Ju mer jag lär känna mina friends och ju mer de lär känna mig desto mer förmåner får vi och bygger på vår egna lilla lagbok. Vi hittar lättare rätt paragrafer och argumentationer och då blir också chansen större att domen blir rättvis. För visst är det lättare att döma främlingar än sina vänner, eftersom där har man inte lika mycket bakgrundsfakta.

Jag såg ett program på tv för några veckor sen som handlade om dödsstraff. En kvinnas dotter hade blivit brutalt mördad av en annan människa. Mamman som förlorat sin dotter var först väldigt angelägen om att mördaren skulle få döden som straff (I don't blame her!!), men efter ett tag bestämde hon sig för att träffa honom face to face. Deras samtal blev längre och längre och fler och fler. Mamman började förstå att det fanns förklaringar till personens handlande. Han hade haft en tuff uppväxt med en pappa som förgripit sig sexuellt på honom och mycket våld förekom i familjen. Deras samtal ledde till slut till att mamman istället kämpade för att personen som mördat hennes dotter skulle få leva.

Ja, jag vet detta är ett väldigt extremt fall, men jag tycker det bevisar min teori. Vet inte hur jag själv skulle betett mig i mammans situation, har svårt att tro att jag skulle kunna förlåta någon som dödat mitt barn, men man kan kanske i alla fall förstå varför. Och i vardagslivet tror jag det finns många människor som jag skulle kunna förlåta och förstå lättare om jag bara tog mig tid att lyssna. Jag är själv mänsklig vad får mig att tro att inte andra är det?

Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer."