Becks

Sista oktober idag, men novembervädret är redan här. Tog cykeln till jobbet i morse, optimisten i mig trodde inte jag skulle bli så blöt. Det blev jag. Strumporna är fortfarande inte helt torra, nu sitter jag med en varm kopp kaffe framför mig. Det är tyst på kontoret än så länge, telefonen har inte börjat ringa, jag känner mig lite som "Pelle ensam i världen" om ni läste den boken när ni var små. Den handlar om Pelle som en dag vaknar upp och märker att han är alldeles ensam, var han än går någonstans så har alla människor försvunnit. Pelle inser snabbt en massa fördelar, han går till godisaffären och äter hur mycket godis som helst, han behöver ju inte betala nu när han är ensam i världen. Allt som finns på jorden är nu hans. Men efter ett par dagar inser han att det inte är så roligt att vara alldeles själv. Det finns ingen att leka med på lekplatsen, ingen som kör bussarna och ingen som visar biofilmer. Då vaknar Pelle upp och inser att allt varit en dröm.

Ibland är det rätt skönt att vara Pelle för en dag. Isolera sig från omvärlden, stänga av mobilen, rulla ner persiennerna och krypa ner under täcket. November har en förmåga att ha ganska många sådana dagar när man bara vill försvinna bort. Det gråa diset som ständigt hänger i luften och aldrig tycks försvinna. Himlen är som ett vattenfall och man undrar om det nånsin kommer sluta regna. Träden är som spinkiga hollywood stjärnor, bara skelettet är kvar. Människorna tycks förändrade, deras kroppar är täckta med lager av kläder, deras hud är inte längre gyllenbrun, näsorna är röda, fingrarna som ispinnar och livsgnistan i deras ögon ser ut att ha försvunnit.
 
Vi människor verkar ha en förmåga att glömma saker snabbt. Så fort hösten och vintern har passerat raderas det ur minnet. Så när årstiden infinner sig nästa år blir vi lika förvånade över hur kall, grå, mörk och regnig den verkligen kan vara. Det fungerar som en försvarsmekanism, för annars skulle vi aldrig stå ut. Men vad vi också glömmer är dom fina dagarna som när de första flingorna dalar ner, ljudet av knarrande snö under fötterna och när man vaknar på morgonen och bländas av solens reflektion i det vita snötäcket. Eller känslan i kroppen när man varit i skidbacken en hel dag och får komma in i värmen och njuta av varm choklad. Ni ska se att innan vi vet ordet av kommer vi vakna upp och inse att det är vår igen och människorna börjar sakta tina upp.

Idag för 23 år sedan såg en liten flicka, full med hår på skallen, världen för första gången. 49 cm lång, dryga 3000 gram vägde hon och ett ark låg blankt framför henne över hennes liv. Hon blev större och större, började så småningom på dagis. Hon hade ett favorit örngott med katter på som hon alltid höll i handen samtidigt som hon sög på tummen. "Kattdotten" kallade hon den. En jul när hon var fyra år blev hon överlycklig när hon fick ett helt paket russin som hon älskade att smaska på. Hon kunde inte riktigt uttala ordet russin så det fick bli "siss". Snart var det dags att börja skolan och hon började dansa balett och gick på vår teater. Baletten tröttnade hon på efter en halv termin, töntigt tjejigt tyckte hon att det va och började istället i scouterna. Där stannade hon kvar i sex år och knöt knopar i skogen tills hennes fobi för insekter växte fram. Hon åkte till Florida med familjen, började spela gitarr vid tio års ålder och än så länge fanns inga krav på henne. På somrarna var hon alltid i Skåne och lekte med kusinerna. De va på stranden hela dagarna, hade grillfester på kvällarna och sov i tält i deras trädgård. Åren gick, hon blev reklamutdelare i fem år, hon konfirmerade sig, blev ledare för knattar, åkte på massa läger, började sjunga i kör och träffade sin bästa vän Erika som hon skulle komma att dela allt med. Sen var det dags att börja gymnasiet, hon grät av lycka när hon kom in på den skola hon valt. Ansvaret och kraven växte för varje år som gick. Hon fick höra talas om någon som hette Robbie, åkte till Gotland där hon fick känna på friheten och började synda. Hon behövde pengar och fick jobb på Burger King. Där träffade hon X och hon gjorde sin föräldrar revolt, tog studenten och åkte till Italien där hon lugnade ner sig och försonades med mor och far. När hon kom hem igen tröttnade hon på att steka hamburgare och skickade i väg ett hundratal jobbansökningar. Fredagen den 13:e december 2002 ringde dom från en av arbetsplatserna som hon sökt - hon hade fått jobbet! Den 3:e augusti året därpå flyttade hon hemifrån, åkte till Gotland igen där hon träffade sin första riktiga kärlek på beachen. De spenderade sommaren tillsammans i Skåne och hon hade aldrig mått så bra i hela sitt liv! Hon åkte tillbaks till Stockholm och förhållandet tog sen slut. Hon fyllde 20, började handla på systemet, tog körkort och började så småningom dansa. 

Idag är hennes ark inte lika blankt som det var för 23år sedan, det är fyllt med upplevelser och erfarenheter men fortfarande finns det vita fläckar att fylla. Fortfarande har hon drömmar om hur hennes liv kommer bli men har hennes krav på lycka verkligen blivit större genom åren? När hon var liten blev hon lycklig över ett paket russin, idag blir hon lycklig över en ny skiva med Robbie. Även om lyckan är tillfällig och kortvarig och må hända att den är ytlig ibland, så är den inget som är bestående. Hon har lärt sig att ta tillvara på den när den dyker upp. Det sorgliga är att ju äldre hon blir desto mer härdad blir hon, desto tjockare blir hennes skal ju mer hon får se av livets mörka sidor. Hon vill så gärna behålla den livsglädje och blåögdhet hon hade när hon var mindre. Hon vill ha kvar de där ögonen som utstrålar värme och leendet som får hela kroppen att lysa upp. Hon vill fortsätt tro att livet inte behöver vara mer komplicerat än ett paket med "siss".

Ibland är det så skönt att vara ensam. Har tagit det lugnt hela helgen, njutit av choklad på chokladfestivalen med Agneta, pluggat och sen mest suttit framför tv:n. Va första lördagen på väldigt länge som jag bara va hemma, helt själv och jag hade glömt bort hur skönt det kan va ibland. Bara göra sånt som jag själv vill och slippa anpassa mig efter alla andra. Man får liksom lite distans till allting runt omkring, får tillfälle att känna efter lite och hämta ny energi. Behövde verkligen en helg för mig själv. 

Seeegt att gå upp imorse som vanligt, hade massa otäcka mardrömmar i natt. Vaknade upp helt skakig och svettig mitt i natten helt ensam. Hjälp! Så jag va tvungen att sätta på tv:n för att lugna ner mig lite. Som väl var var jag så trött så jag somnade om rätt snabbt.

Idag är det jobb, träning och plugg som gäller. Ser mest fram emot träningen och sen komma hem och äta resterna som jag, Martin och Pissenisse lagade igår. Sen är det ju final dags i 100 höjdare! Får inte missas!

Kan ni fatta att jag fyller 23 snart... det kan inte jag... vart tog 20, 21 och 22 vägen? "Poff" har det bara sagt! Har försökt att ignorera tanken men nu är det inte många dagar kvar av mitt liv som 22-åring. Tänk va synen på livet förändras med åren ändå. När jag va liten trodde jag typ att jag skulle va gift vid 25 å ha barn vid 26. No way! Min kusin säger att den bästa tiden va när man gick på dagis. Då fick man leka hur mycket man ville och sen ropade nån på en när det va dags att äta och sen fick man leka igen. Va livet va enkelt då!

Idag på väg till jobbet cyklade jag förbi ett vägarbete där det stod tre kommunalarbetare på plats i sina lysande gula västar, men bara en jobbar och de andra tittar på. Sen på Liljeholmsbron är det ytterligare vägarbeten och där är det samma sak, tre gubbar står och tittar på när en jobbar. Hallå, va?! Effektivitet - vad är det liksom... look it up! Det är som när jag och Erika va på läger på Ängsholmen och vi hade hand om disken tillsammans med sex andra killar. Då står fem av dessa killar och tittar på medan den sjätte sköter diskmaskinen! Sen när behövs det sex killar för det?! Jag antar att historien om att det krävs tio killar för att byta en glödlampa inte har så fel ändå... en som håller och nio som snurrar.

Har en konstig besk känsla i kroppen på nåt vis... Den har funnits där sen igår kväll, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske är det höstens vindar som trängt sig in. Ett slags lugn har lagt sig inom mig men ändå är jag inte riktigt i balans. Små tecken gör mig hela tiden påmind om att sommaren verkligen är förbi. Sneglade på mina flipflops som fortfarande ligger kvar på skostället i hallen. När slutade jag använda dom? På väg till jobbet kände jag att det nog är dags att sätta på sig vantar snart. När blev det kallt? Satt och tittade ut genom fönstret idag på lunchen och såg ett par gula löv ligga på marken. När föll dom? Allt man sett fram emot är förbi, solen och värmen, ölen på medis, kunna gå barfota och i kjol. Framför mig ligger nu höst, mörker, kyla och vinter. Nu dröjer det innan man kan grilla, ha picknick i Tantolunden, sitta på bryggan med jordgubbar och vin och dingla med fötterna i vattnet. Allt har susat förbi i en väldig fart, men minnena lever som tur är kvar.

Var iallfall otroligt skönt på min cykeltur i morse. När jag vaknade och såg att solen sken sa jag högt för mig själv: Gu va härligt! Inte varje dag jag vaknar med den inställningen kan jag säga. Det är en sån frihetskänsla att bara sätta sig på cykeln och glida i väg på mornarna och slippa trängseln i tunnelbanan. Jag får en stund bara för mig själv, att filosofera, andas in morgonluften och njuta av utsikten över Stockholm från Liljeholmsbron. På nåt sätt samlar jag in energi till dagen, min egen form av meditering.

Japp, jag gjorde det! Med hjälmen i högsta hugg cyklade jag till jobbet i morse!! Tog typ 40 minuter bara och jag som hade räknat med typ en och en halv timme. Så nu sitter man här på kontoret alldeles för tidigt. Men fattar ni, 40minuter, det är typ lika lång tid som det tar för mig när jag tar tuben till jobbet. Då kan jag ju faktiskt lika gärna cykla.

Igår var jag och dansade funk och körde core på World Class. Har inte varit där på typ en vecka nu och det var så skönt att träna! Förutom en jäkla spillevink som viftade med både armar och ben under dansen. Och naturligtvis skulle han stå längst fram vid spegeln, framför mig och få mig att komma i otakt. Asså seriöst, hur lätt är det att dansa en koreografi med en hoppande Pinocchio framför sig. Han tog upp halva salen med sina steg och sitt skuttande.

Känner mig för övrigt på så himla bra humör idag! Tror det kommer bli en bra glad dag. Puss på er!