Becks

Så var man hemma igen från skärgården utan fästingar men dock med 39graders feber och halsfluss. Men doktorn var snäll och tog emot mig direkt på måndagsmorgonen och jag sprang desperat iväg till apoteket med en igensvullen hals och fick mitt penicillin. Så veckan har hittills spenderats i min säng framför tv:n, bäst att gå och jobba imorgon innan man får liggsår. 

Men midsommarn ute på Svartsö blev som vanligt något att minnas. Jag och Erika åkte in till Strandvägen på torsdag eftermiddag för att få en plats i kön till båten. Så där satt vi sen i tre timmar och väntade. Efter ett tag kommer även Andreas in och kön fortsätter att växa. Mitt i alltihop ringer sen Loi som är på väg in och säger att söderledstunneln har rasat och att det är världens kaos på vägar och i tunnelbanan. Detta sväljer givetvis Erika med hull och hår och för budskapet vidare ljudligt så att alla i kön får ta del av denna falska information. Fem minuter senare kommer Loi promenerandes mot oss med ett leende så stort att det lyser upp hela ansiktet. Lurad!

Till slut kom iallafall båten och vi hinner knappt sätta oss ner vid ett bord förrän Loi vill börja spela kort. Vi andra, som inte har riktigt samma energi som denna duracell kanin är inte lika energiska men till slut säger Andy: "Ta fram den då så kör vi!" varpå jag och Loi faller ut i ett gapskratt som aldrig tycks ta slut!

Ett antal kortspel senare kliver vi äntligen av på ön och möts av en något onykter Erik. Vi lastar på våra väskor på flakmoppen och ger oss iväg genom skogen mot stugan. Det dröjer inte länge förrän Loi tar fram sitt hemliga vapen - Mygga! Den skulle han komma att använda extremt mycket under vistelsen till allas förtret då det inte luktar särskilt gott. Ett par minuter senare är vi framme vid huset där festen redan är i gång! Lite senare kommer även Alex och Erik och vi tar fram vinet och börjar på middagen. Sen börjar festen som ska hålla på i tre hela dagar.

Klockan tolv dag två var det tänk att Mange och Tom skulle göra oss sällskap på ön. Nu blev det inte riktigt så... Som de två "smarta" killar de är så lyckades de missa båten och dyker inte upp förrän fyra, fem timmar senare. De missade alltså sillunchen med råge. 

Jag har aldrig varit med om att det druckits så många snaps under en sillunch av en och samma person. Andy lyckades halsa i sig nästan en hel 35:a Skåne helt på egen hand. Efter den 7-8:e nubben lägger han handen på huvudet och utbrister: "Nu kommer det..." Och det gjorde det minst sagt.

Ja och så här fortsatte dagarna ute i Stockholms underbara skärgård. Bira, bastu, nubbar, sill och grillade korvar i massor! Precis som midsommar ska vara!

Ibland är det tur att jag har så härliga och snälla klienter som gör mig glad igen!! =)

Vaknade till det fruktansvärda pipet av väckarklockan på telefonen. Jag pressade motvilligt upp ögonlocken, tryckte på snooze-knappen och lät sen ögonen slutas för att somna om. I fem korta minuter, sen pep mobilhelvetet igen. Jaja, jag ska gå upp tänkte ja, men huvudet och kroppen tycktes inte hänga ihop så jag somnade om lika fort igen. Så ytterligare tre minuter senare satte stereojäveln igång, och jag förbannade mig själv för att jag aktiverat den för alarm kvällen innan. Fjärrkontrollen låg, vad som tycktes vara flera kilometer, långt borta från sängen. För att få tyst på oljudet var jag alltså tvungen att kliva upp och lämna de mjuka kuddarna, de lena lakanen och det varma täcket. Jag stod där brevid sängen som såg så ensam och tom ut utan mig.

Sakta började jag återvända till verkligheten och kom på att jag i min galenskap ställt klockan lite tidigare för att hinna gå en morgonpromenad före jobbet. Jag drog upp persiennerna och tittade ut. Blev inte gladare av det kan jag säga. Tittade på klockan och svor högt för mig själv, skulle jag hinna promenera var det dags att sätta fart. Jag hatar att stressa på mornarna, humöret blir inte det bästa då men jag försökte ändå tänka positivt. Förhoppningsvis skulle jag bli piggare och gladare efter att jag rört lite på mig.

Så jag käkade en macka och gav mig sen ut i det gråa vädret. Satte lurarna i öronen och njöt av The Frey - "How to save a life." Humöret stabiliserades något till typ 12 på skalan. Det märktes att sommarlovet börjat för det va inte mycket folk ute vilket passade mig perfekt! 45 minuter senare hoppade jag på t-banan som så klart va knökfull, men folket var trevliga trots detta och jag höjdes till 14. Kliver av tuben och upptäcker att det spöregnar ute och mitt paraply är givetvis hemma. Detta resulterar i att jag sjönk till 11. Kommer fram något blöt till jobbet och hinner sitta 4 minuter innan den jävla telefonen ringer.

Förra veckan satt jag 4 timmar och gjorde förtielva olika arbetsgivarintyg, och på en skala mellan 1-25 är det 1 i "rolighetsgrad". Det första som händer måndag morgon är att en anställd ringer och klagar på hur jag har fyllt i dessa jävla intyg. Jag sitter och argumenterar med denna människa i säkert en halvtimme samtidigt som jag försöker låta trevlig och känner hur humöret sjunker steg för steg neråt på skalan. Till slut orkar jag inte mer. Jag kapitulerar och gör som hon säger. Humöret är nere på 1.

Första stoppet när vi landat var blå lagunen.


Det sägs att man blir yngre och fräschare av att bada här.


Ser ni hur unga vi ser ut!! Haha


Dag två var det dags för runttur på ön. På denna plats möts
kontinentplattorna Europa och USA. Vattnet i sjön kommer från Islands största glaciär.


Här ser man hur plattorna har delat klipporna. Vattnet är drickbart!


Vinterjackan var ett bra val att ta med!


Vattenfallet Gullfoss.








Vattenfallet på håll.


Denna gejser sprutar 100 gradigt varmt vatten var 6-10 minut.




Röken kommer från små gejsrar som puttrar.


Kokande vatten 24timmar om dygnet.


Gejser på nära håll.


Ytterligare ett vattenfall.


Island största vulkan.


Tredje dagen var det dag för ridtur! Jag fick den vita hästen som heter Freja.


Orangea jackor är senaste modet!


Fikapaus i solen efter ridturen! Vi va alla något ömma i baken!

Förändringarnas tid är här. Jag är hemma i Sverige igen men vistelsen på Island tycks ha påverkat mig på ett mycket djupare sätt än jag först trodde. En av de häftigaste resorna jag gjort, ett av de fräckaste land jag besökt och upplevelserna där var enorma! Att äntligen få komma bort, byta miljö och för en gång skull vara onåbar var helt underbart. Men sen jag kom hem har jag märkt att jag börjat reagera omedvetet på saker runt omkring mig, på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Min bubbla tycks ha växt, själförtroende har stärkts och jag har verkligen insett att jag klarar mig. It's gonna be okey. Det kanske låter löjligt men jag vet mer vem jag är nu än innan resan. Kanske var allt som krävdes lite perspektiv.

Jag fick tid för mig själv, bort från alla människor som jag älskar och tycker om, och kunde för första gången på länge fokusera på mig själv. En ny typ av era har börjat växa fram i mitt liv och jag känner ett lugn som jag inte känt tidigare. På onsdag åker jag åter igen ifrån min stad, helt utan ångest. Jag ska äntligen få träffa mormor som jag inte sett på ett helt år! Älskade mormor. Jag längtar redan nu efter att få lämna allt bakom mig och se att jag klarar mig bra ändå. Rädslan har inte längre lika hårt grepp om mig. Kanske har jag nu verkligen stigit in i den s.k. "vuxenvärlden" och plötsligt känns det inte alls så jobbigt längre. Acceptansen har äntligen slagit sig till ro.