Snart börjar det...
Nästa helg åker jag till Island, strax därefter är det dags för "Smaka på Stockholm", sen bär det av till Svartsö för att fira midsommar och sen bara fortsätter det. Det är sommar 2007. Ett år har gått sen sist och vad har hänt. Jo, för att summera, förra sommaren va hur kul som helst. Visst det va en del struligheter, men fasen va kul jag hade! Livet lekte som man brukar säga. Dagarna på uteserveringarna va många, kvällarna och nätterna vi spenderade hos Andreas var ännu fler. Efterfest var temat. Vi festade som om varje dag var den sista och bara njöt av friheten. Nya personer kom in i mitt liv och de flesta finns fortfarande kvar, men kanske i en annan skepnad på nåt sätt. Människor runt mig fick djupare känslor, det fick inte jag, men jag njöt av att vara singel och fri, omringad av mina fantastiska vänner. I kungsan va det vi som var kungar. Det kändes som jag surfade på universums våg och den skulle aldrig ta slut. Detta är känslorna jag har när jag tänker tillbaka på den tiden. Men var det verkligen så jag upplevde det då?
Händelser och minnen har en förmåga att präglas av just en specifik känsla eller upplevelse. Allt annat försvinner bort i periferin. Något som en gång var något vackert, som var kärlek, kan raseras till grunden och plötsligt är allt det fina borta, jag minns det inte längre. Det som en gång var vackert för mig är nu bara som ett tomt, svart hål. Jag kan inte bestämma mig för om jag skulle vilja ha det ogjort eller inte, jag vet bara att jag blev djupt sårad. Det är som om jag har en försvarare inom mig, en "soldat-Becks", som står framför mig med en stor k-pist och är arg för att hon misslyckades. Hon misslyckades med att skydda mig från det onda. Hon lät mig såras och jag har inte riktigt förlåtit henne för det än. Men samtidigt vet jag att jag måste släppa taget, acceptera läget och göra det bästa utifrån mina förutsättningar. Bygga upp det som blivit förstört.
När jag ser på mitt liv ser jag en stor smaragd som glänser och lyser upp mig. Den glänser så starkt att allt annat hamnar i skuggan. Och oavsett vad som händer så fortsätter smaragden att lysa, mer och mer för varje dag som går. Tillsammans bländar vi omvärlden och framför oss ligger sommaren. Framför oss väntar kungsan, Svartsö och uteserveringarna otåligt. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min smaragd, jag vet bara att mitt liv skulle vara mycket mörkare.
Vem är han?
Så var det dags för ännu en kurs att börja. Jag var inte så där jättetaggad, men det var ändå skönt med en annan miljö och träffa bekanta ansikten igen. Eftersom det var ett nytt kursavsnitt var dock ett ansikte främmande för mig, nämligen lärarens. En medelålders man som var så blek att han såg skrämmande sjuk ut vid första ögonkastet. När han sen börjar prata blir det ännu värre. Det visar sig att mannen inte rör på käken i samband med att orden formuleras i hans mun. Istället är det som att tänderna sitter ihop med klister när han pratar. Herre gud, tänker jag, ska jag behöva lyssna på detta i två hela dagar utan att somna. Lycka till... Hela förmiddagen sitter jag sen och kan inte undgå känslan av att det är något mycket märkligt med denna man, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag flyter bort i tankarna och börjar mer och mer fokusera på denna människa som står framför mig. Inte nog med att tänderna sitter ihop, han har dessutom konstant en halstablett som han suger på i munnen. Ja, ni förstår ju själva att det blir att man sitter och stirrar så ögongloberna ploppar ut för att överhuvudtaget förstå vad han säger. Jag som dessutom ser lite dåligt får anstränga ögonen ännu mer!
Timmarna flyter förbi men jag kan fortfarande inte släppa denna känsla jag har i magen. Det går inte att få något grepp om denna människa, omöjligt att placera honom i något fack, och tro mig jag brukar vara bra på att placera folk i olika fack rätt snabbt. Men jag är helt "facklös". Minut efter minut sitter jag och skådar denna, för mig, märkliga varelse. Mannen är omringad av en stor tjock bubbla som förmedlar ett sorts obehag. Var har jag sett dessa taniga armar ,som sticker ut från ett par uppkavlade skjortärmar, förrut? Det ständiga leendet på läpparna som ser så läskigt ut, är på något konstigt sätt så välbekant. Jag bländas av den stora, vita tandraden. Håret är mörkblont, lite stripigt med något längre, tunnare strån uppe på hjässan. Frisyren påminner mig om någon... Det bleka ansiktet som inte blivit rakat i morse. Ögonen omges av mörka ringar och man kan även ana en röd nyans. Blicken är tom och utan fokus men ändå närvarande på något sätt.
Det blir dags för lunch och tankarna försvinner för en stund, men när det åter är dags att kliva in i salen ploppar de upp igen, fortare än jag hinner blinka. Jag skådar återigen mannens ansiktet som om jag hade zoomat in det med en kikare. Mina ögonbryn rynkas och plötsligt kommer en blixt ner från himlen. Vips så vet jag vem han är. Mannen som jag synat uppifrån och ner under hela dagen. Mannen som gett mig obehagskänslor i magen och som hållit mina tankar i bruk. Jag inser att jag befunnit mig mitt i ett avsnitt av Prison Break och sju meter ifrån mig står ingen mindre än Mr Theodore "T-Bag" Bagwell.
Timmarna flyter förbi men jag kan fortfarande inte släppa denna känsla jag har i magen. Det går inte att få något grepp om denna människa, omöjligt att placera honom i något fack, och tro mig jag brukar vara bra på att placera folk i olika fack rätt snabbt. Men jag är helt "facklös". Minut efter minut sitter jag och skådar denna, för mig, märkliga varelse. Mannen är omringad av en stor tjock bubbla som förmedlar ett sorts obehag. Var har jag sett dessa taniga armar ,som sticker ut från ett par uppkavlade skjortärmar, förrut? Det ständiga leendet på läpparna som ser så läskigt ut, är på något konstigt sätt så välbekant. Jag bländas av den stora, vita tandraden. Håret är mörkblont, lite stripigt med något längre, tunnare strån uppe på hjässan. Frisyren påminner mig om någon... Det bleka ansiktet som inte blivit rakat i morse. Ögonen omges av mörka ringar och man kan även ana en röd nyans. Blicken är tom och utan fokus men ändå närvarande på något sätt.
Det blir dags för lunch och tankarna försvinner för en stund, men när det åter är dags att kliva in i salen ploppar de upp igen, fortare än jag hinner blinka. Jag skådar återigen mannens ansiktet som om jag hade zoomat in det med en kikare. Mina ögonbryn rynkas och plötsligt kommer en blixt ner från himlen. Vips så vet jag vem han är. Mannen som jag synat uppifrån och ner under hela dagen. Mannen som gett mig obehagskänslor i magen och som hållit mina tankar i bruk. Jag inser att jag befunnit mig mitt i ett avsnitt av Prison Break och sju meter ifrån mig står ingen mindre än Mr Theodore "T-Bag" Bagwell.
What to do???
Ja vad ska man säga... livet går upp och ner. Nu mer än nånsinn. Igår va en bra dag, inflyttningsfest hos Loi! Som alltid hamnade jag i köket och där dracks det drinkar. Jag sket i allting för första gången på länge. Jag befann mig i nuet. Sen bar det av till Erika för en något tidig efterfest och då började tankarna ploppa upp.
Jag saknade Oskar något fruktansvärt igår. Jag önskade att han va där och sa några tröstande, kloka ord som han alltid gör. Han är en sån fin människa. Allt som jag trott på innan, allt som jag gjort och som varit så självklart känns nu så fel. All min styrka är borta, allt som jag en gång var har snart slitits sönder. Det är som att jag flyter omkring och inte riktigt vet var jag ska landa. What to do? What to do...
Jag saknade Oskar något fruktansvärt igår. Jag önskade att han va där och sa några tröstande, kloka ord som han alltid gör. Han är en sån fin människa. Allt som jag trott på innan, allt som jag gjort och som varit så självklart känns nu så fel. All min styrka är borta, allt som jag en gång var har snart slitits sönder. Det är som att jag flyter omkring och inte riktigt vet var jag ska landa. What to do? What to do...
Kanske är lycka bara något ytligt?
Elände. Det är vad jag omges av just nu, som så många andra, verkar det som. Elände. Det är vår i luften, men ingen i min umgängeskrets verkar må riktigt bra. Det osar runt omkring, men det är dessvärre inte oset av engångsgrillar och Dennis korvar som blir kolsvarta. Nej, det är oset av tankar och besvär. Så många som söker. Söker efter sig själva, uppmärksamhet eller söker efter något annat. Alla vill vi höras. Alla har vi ett stort behov av att synas och få bekräftelse. Alla vill säga sin mening, men inte höra vad någon annan har att säga. Att få visa upp sig, bli avundad av andra eller få folks medkänsla är det vi tycks sträva efter. Träffar vi någon gammal barndomsvän så frågar vi inte hur denna mår utan pladdrar på om oss själva så mycket det bara går. Intresset för andra människor verkar mer och mer tyna bort. Varför har vi så svårt att se andra än oss själva?
All den uppmärksamhet vi ständigt letar efter och så gärna vill ha kan vi aldrig få om vi inte heller börjar bry oss om varandra. Ge och ta heter det ju. Inte ta och sen ge. Hur ska vi kunna bli lyckliga om vi bara ser oss själva och inte någon annan? Jag tror inte på att människan är en ensamvarg. Vi överlever inte på egen hand, vi behöver varandra. Precis som du behöver andra behöver andra också dig. Alla vill höras och synas men ingen vill lyssna och vårt behov av bekräftelse kan därför aldrig bli uppfyllt. Vi behöver näringen från varandra men ingen vill ge, bara ta. "Att förstå andra för att själv bli förstådd", "delad glädje är dubbel glädje." Ja, citaten är många och kan tyckas löjliga men det finns ändå en mening i många av dem. Lika mycket som vi empatiserar med människors smärta, lika mycket ska vi också kunna glädjas åt andras lycka. Istället blir vi avundsjuka och svartsjuka. Har ni tänkt på att dessa ord faktiskt slutar med ordet sjuk...?
Vi pratar högre och högre för om ingen hör eller ser mig, vem är jag då? Fokus ligger ständigt på oss själva, det gäller för mig att få ut så mycket som möjligt av mitt liv. Hela tiden en hetsjakt. Vi inbillar oss att vi mår bra när vi hörs för då tror vi också att vi syns. Men hur ska vi själva synas om vi inte ser andra? Hur ska vi finna lyckan då? För det är väl det som alla vill. Men lyckan kan inte bli någon äkta, djup känsla när vi bara bryr oss om vårt ego. Det är vårt ego som styr samhället och det är vårt ego som förstör. Persbrandt formulerar lycka på ett optimalt sätt när han säger:
"Jag tycker att lycka är ett jävligt abstrakt och överskattat uttryck!"
Klart som fan att det är det, eftersom lycka numera är något som endast ska tillfredställa vårt eget ego. Ser vi att någon annan är lycklig känner vi oss själva misslyckade och tanken kommer som ett brev på posten: "Jag vill ju också va lycklig!" Eftersom vi inte får lyckan från varandra längre har vi börjat hitta substitut för det. Vi köper en ny tröja och lurar på så sätt vårt ego att må bra. Vi finner "lycka" i att visa upp våra kroppar, nya frisyrer, moderna kläder och sminkade ansikten. För vårt behov av tillfredställelse kommer aldrig att försvinna utan det måste ständigt fyllas på. Så då fyller vi på med falska kopior av det som ska få oss att må bra. Vi köper större hus, nyare mobiler och finare bilar. Har vi inte stora bröst så fyller vi dem med silikon och vips så är behovet fyllt, eller...?
En sak som jag verkligen förundras över är hur vi i västvärlden tycks ha allt, men ändå finns det något vi saknar och ständigt söker efter. Den där sanna livsglädjen i ögonen. Den finns hos oss när vi föds och sen försvinner den sakta men säkert ju äldre vi blir. Många människor som besökt u-länder är så förbluffade av att människorna där, som knappt har mat för dagen och bor i skruttiga små hyddor, trots detta har en helt annan blick i sina ögon än vad vi i "pengavärlden" har. Vad är det dom har som inte vi har? Jo, de ser döden i vitögat varje dag och vet därför värdet av livet och inser hur bräckligt det är. De har lärt sig att uppskatta det som verkligen betyder något och inga materiella saker i världen kan någonsin ersätta det.
Vill vi verkligen fortsätta att leva på ytan där saker som omsorg, medmänsklighet och förståelse inte betyder något utan istället har ersatts av materialism, utseende och självfixering. Det som finns under allt det där, under ytligheten, spelar inte längre någon roll. För så länge jag har den högsta rösten av alla så lyckas jag också hålla mitt ego levande. Sorlet av röster blir bara högre och högre runt omkring oss och tills sist hör man inte ens själv vad man säger. Men om alla vill höras och synas och ingen någonsin lyssnar, var kommer vi sluta då?
All den uppmärksamhet vi ständigt letar efter och så gärna vill ha kan vi aldrig få om vi inte heller börjar bry oss om varandra. Ge och ta heter det ju. Inte ta och sen ge. Hur ska vi kunna bli lyckliga om vi bara ser oss själva och inte någon annan? Jag tror inte på att människan är en ensamvarg. Vi överlever inte på egen hand, vi behöver varandra. Precis som du behöver andra behöver andra också dig. Alla vill höras och synas men ingen vill lyssna och vårt behov av bekräftelse kan därför aldrig bli uppfyllt. Vi behöver näringen från varandra men ingen vill ge, bara ta. "Att förstå andra för att själv bli förstådd", "delad glädje är dubbel glädje." Ja, citaten är många och kan tyckas löjliga men det finns ändå en mening i många av dem. Lika mycket som vi empatiserar med människors smärta, lika mycket ska vi också kunna glädjas åt andras lycka. Istället blir vi avundsjuka och svartsjuka. Har ni tänkt på att dessa ord faktiskt slutar med ordet sjuk...?
Vi pratar högre och högre för om ingen hör eller ser mig, vem är jag då? Fokus ligger ständigt på oss själva, det gäller för mig att få ut så mycket som möjligt av mitt liv. Hela tiden en hetsjakt. Vi inbillar oss att vi mår bra när vi hörs för då tror vi också att vi syns. Men hur ska vi själva synas om vi inte ser andra? Hur ska vi finna lyckan då? För det är väl det som alla vill. Men lyckan kan inte bli någon äkta, djup känsla när vi bara bryr oss om vårt ego. Det är vårt ego som styr samhället och det är vårt ego som förstör. Persbrandt formulerar lycka på ett optimalt sätt när han säger:
"Jag tycker att lycka är ett jävligt abstrakt och överskattat uttryck!"
Klart som fan att det är det, eftersom lycka numera är något som endast ska tillfredställa vårt eget ego. Ser vi att någon annan är lycklig känner vi oss själva misslyckade och tanken kommer som ett brev på posten: "Jag vill ju också va lycklig!" Eftersom vi inte får lyckan från varandra längre har vi börjat hitta substitut för det. Vi köper en ny tröja och lurar på så sätt vårt ego att må bra. Vi finner "lycka" i att visa upp våra kroppar, nya frisyrer, moderna kläder och sminkade ansikten. För vårt behov av tillfredställelse kommer aldrig att försvinna utan det måste ständigt fyllas på. Så då fyller vi på med falska kopior av det som ska få oss att må bra. Vi köper större hus, nyare mobiler och finare bilar. Har vi inte stora bröst så fyller vi dem med silikon och vips så är behovet fyllt, eller...?
En sak som jag verkligen förundras över är hur vi i västvärlden tycks ha allt, men ändå finns det något vi saknar och ständigt söker efter. Den där sanna livsglädjen i ögonen. Den finns hos oss när vi föds och sen försvinner den sakta men säkert ju äldre vi blir. Många människor som besökt u-länder är så förbluffade av att människorna där, som knappt har mat för dagen och bor i skruttiga små hyddor, trots detta har en helt annan blick i sina ögon än vad vi i "pengavärlden" har. Vad är det dom har som inte vi har? Jo, de ser döden i vitögat varje dag och vet därför värdet av livet och inser hur bräckligt det är. De har lärt sig att uppskatta det som verkligen betyder något och inga materiella saker i världen kan någonsin ersätta det.
Vill vi verkligen fortsätta att leva på ytan där saker som omsorg, medmänsklighet och förståelse inte betyder något utan istället har ersatts av materialism, utseende och självfixering. Det som finns under allt det där, under ytligheten, spelar inte längre någon roll. För så länge jag har den högsta rösten av alla så lyckas jag också hålla mitt ego levande. Sorlet av röster blir bara högre och högre runt omkring oss och tills sist hör man inte ens själv vad man säger. Men om alla vill höras och synas och ingen någonsin lyssnar, var kommer vi sluta då?
De där dagarna när...
Ni vet de där dagarna när man vaknar upp och bara vill dra täcket över sig. De dagarna när man inte har någon energi över till någonting. När man känner sig ensammast i världen och inte tror att det finns någon som kan förstå hur man mår. När man stänger sig inne i sitt skal och låser dörren till sitt hjärta med det största tänkbara låset som finns. När man känner att det inte finns någon mening med allt och att ingenting går ens väg. När man väljer att gråta i det tysta för man vill inte att någon ska se. När man blir andfådd av varje steg man tar och bara längtar bort. Man vet inte riktigt var, man vet bara att man inte vill vara där man är. När man känner sig som ett bräckligt lerkärl och minsta lilla skakning får en att gå i tusen bitar.
Idag va en sån dag...
Idag va en sån dag...
Ett år!
Igår var det ett års jubileum för min blogg! Fatta, ett helt år! Känns mer som ett halvår kanske. Men men, det har blivit en del inlägg, drygt 200st! Nästan ett om dagen, ok inte riktigt men nästan! =)
Så har man invigt fotbollsfrusäsongen för i år. Aspudden förlorade med 2-1 trots att de va tre man mer på plan i slutet på andra halvlek. Detta bådar inte gott. Men jag va där i alla fall! Har dock inte kommit in i hejandet 100% än. Men det kommer, det kommer. Imorgon ska jag försöka hinna gå på både Aspudden och Andys match. Vilken rivstart man gör som fotbollsfru i år!! Ojoj!
Imorgon är det värsta bästa uppträdandet på hela året! Jag, Erika och Peer har övat stämmor till tusen och ska, som den trio vi är, sjunga lite låtar i Sätrakyrkan kl. 11.00. Så har du inget för dig, kom kom!!
Så har man invigt fotbollsfrusäsongen för i år. Aspudden förlorade med 2-1 trots att de va tre man mer på plan i slutet på andra halvlek. Detta bådar inte gott. Men jag va där i alla fall! Har dock inte kommit in i hejandet 100% än. Men det kommer, det kommer. Imorgon ska jag försöka hinna gå på både Aspudden och Andys match. Vilken rivstart man gör som fotbollsfru i år!! Ojoj!
Imorgon är det värsta bästa uppträdandet på hela året! Jag, Erika och Peer har övat stämmor till tusen och ska, som den trio vi är, sjunga lite låtar i Sätrakyrkan kl. 11.00. Så har du inget för dig, kom kom!!
Klienter
Shit, det är inte lätt att vara en ung i arbetslivet asså! Än, mindre att vara ung tjej. Att behöva hantera alla dessa gubbar till klienter är fan inte enkelt. De är inte lätta att tas med för fem öre. Och så ska lilla jag noppsa till mig och försöka sätta dem på plats. Det går inte alltid så bra kan jag säga. Det tar tre gånger så lång tid att bygga upp ett förtroende för en gubbe om man är under tjugofem än om man är över trettio kan jag säga.
Men sen har jag som alltid mina guldkorn också! De som skiner upp med ett leende när jag ringer och som tar min konsultroll på allvar. De som behandlar mig på ett gentlemannamässigt sätt och kan skilja på yrkesroll och person. Ibland har det t.o.m. sina fördelar att då vara en ung, snygg brud i näringslivet. Som när man får en kram vid möten, blir bortskämd med goda viner och utbjuden på middagar där man får dricka hur mycket Baileys man vill. Ni kanske tror att jag har höga krav, men faktum är att på de små, mest enkla sätt kan man få mig utan större ansträngning. Som Håkan Hellström skulle ha sagt: Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt! Receptet på hur man "förför" Becks en kväll följer nedan:
En P2 som fördrink innan middagen som består av lasagne och ett gott glas rödvin till. Robbies musik hörs i bakgrunden. Cappuccino och lite Baileys till efterrätt. Sen är jag lagom packad!
Men sen har jag som alltid mina guldkorn också! De som skiner upp med ett leende när jag ringer och som tar min konsultroll på allvar. De som behandlar mig på ett gentlemannamässigt sätt och kan skilja på yrkesroll och person. Ibland har det t.o.m. sina fördelar att då vara en ung, snygg brud i näringslivet. Som när man får en kram vid möten, blir bortskämd med goda viner och utbjuden på middagar där man får dricka hur mycket Baileys man vill. Ni kanske tror att jag har höga krav, men faktum är att på de små, mest enkla sätt kan man få mig utan större ansträngning. Som Håkan Hellström skulle ha sagt: Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt! Receptet på hur man "förför" Becks en kväll följer nedan:
En P2 som fördrink innan middagen som består av lasagne och ett gott glas rödvin till. Robbies musik hörs i bakgrunden. Cappuccino och lite Baileys till efterrätt. Sen är jag lagom packad!
Make me pure
Just de orden poppade upp i skallen på mig för två sekunder sen. Make me pure... var har jag hört de orden förrut? Så kom jag på det.
Den här låttexten fick helt plötsligt en helt annan innebörd för mig. Är det så här den alldagliga människan ser ut idag? Är det så här vi lever? Ja, jag tror fan det. Läs orden grundligt och fundera på innebörden!
I don't have to try
I just dial it in
I've never found a job that for me was worth bothering
I got a ton of selfish genes and lazy bones
Beneath this skin
Oh Lord, make me pure
- but not yet
Smoking kills
Sex sells
I've got one hand in my pocket but the other one looks cool as hell
I know I'm gonna die so my revenge is living well
Oh Lord, make me pure
- but not yet
I stopped praying
So I hope this song will do
I wrote it all for you
I'm not perfect but you don't mind that, do you?
I know you're there to pull me through, aren't you?
So I look for love
I like the search
And I'll be standing for election all across the known universe
Let every president get the country she deserves
Oh Lord, make me pure
- but not yet
Och den ödmjuke låtskrivaren är naturligtvis... RW
Den här låttexten fick helt plötsligt en helt annan innebörd för mig. Är det så här den alldagliga människan ser ut idag? Är det så här vi lever? Ja, jag tror fan det. Läs orden grundligt och fundera på innebörden!
I don't have to try
I just dial it in
I've never found a job that for me was worth bothering
I got a ton of selfish genes and lazy bones
Beneath this skin
Oh Lord, make me pure
- but not yet
Smoking kills
Sex sells
I've got one hand in my pocket but the other one looks cool as hell
I know I'm gonna die so my revenge is living well
Oh Lord, make me pure
- but not yet
I stopped praying
So I hope this song will do
I wrote it all for you
I'm not perfect but you don't mind that, do you?
I know you're there to pull me through, aren't you?
So I look for love
I like the search
And I'll be standing for election all across the known universe
Let every president get the country she deserves
Oh Lord, make me pure
- but not yet
Och den ödmjuke låtskrivaren är naturligtvis... RW
Let me go home
Jag har fått nog. Vill inte va i den här ytliga världen. Är trött på all ondska, är trött på all besvikelse, är trött på att vara en människa med så många sår. Sår som förstört mitt liv, förstört mig, gett mig egenskaper som jag aldrig ville ha. Det var inte så här jag trodde det skulle va. Det känns som det ständigt regnar stenklot runt omkring mig. Dom träffar mig hårt i hjärtat och jag faller kraftlös ner till marken. Det gör så ont i hjärtat, jag hatar den känslan. Vill bara att den ska försvinna. Så precis när jag återfått styrkan att kunna stå på benen igen kommer nästa klot. Och så håller det på. Men när kommer de goda bubblorna, de som får en att må bra och bli varm inombords?Jag vill tillbaka hem där jag är skyddad från den hemska sanningen. Bara få leva i den ovissa tryggheten. Jag vill inte se världen så som den är. I just want to go home. I just want to go home.
Glasögonorm
Så har jag då svalt min stolthet, insett fakta och bokat en tid hos optikern. Jag antar att Patrik fick rätt som hela tiden sagt att jag inom ett år kommer ha glasögon på näsan. Det har inte ens gått ett halvår... Den 9:e maj kl.17.20 ska jag få min dom. Den dagen kommer va riktigt ångestladdad. Men jag har hittat ett sätt för mig att ta mig igenom denna kris. Jag ska fokusera på bågarna. Ett par snygga bågar är mitt mål, då blir det mer som att jag skaffar glasögon som en accessoar och inte för att jag har dålig syn. Jag har ju alltid gillat solbrillor och helst velat bära dem året runt, nu kan jag ju köpa ett par snygga bågar som faktiskt kan bäras även när det är regnigt ute. Smart va!
Livet på en pinne
De senaste dagarna har det känts som jag levt som om jag bodde i en liten håla djupt inne i norrlands mörka skogar. Det har inte funnits någonting för mig att göra! Mitt annars så sociala liv har varit noll, vilket ha fått mig väldigt rastlös. Jag har fått säga till mig själv att gå och lägga mig i sängen och där har jag sen spenderat 80% av dagen. De andra 20% procenten har jag suttit här, framför datorn som en annan datanörd. All tid framför tv:n har dessutom fått mig att inse att jag verkligen, verkligen behöver glasögon nu... kan knappt läsa textremsorna längre. Men så såg jag reklam om att man får köpa två märkesbågar till priset av ett nu, kanske ska man nappa på det.
Fy vad jag tycker synd om bönderna och "småortsfolket". Bara tanken på att ständigt leva ett så innehållslöst liv som jag gjort de senaste dagarna får mig att rysa av skräck. Att inte ha något att göra, att inte kunna aktivera sig och umgås bland människor gör mig helt knäpp! Jag är van vid fart och fläkt, att det händer saker runt omkring mig och träffa nytt folk! Det enda projekt som legat över mig har varit mitt diskberg. Men jag har fram tills idag varit alltför svag för att orka ta tag i det. Men nu är det äntligen rent i köket! Eftersom jag hade "Andreas-fart" på diskandet tog det drygt en timme att få allt klart.
Just det, jag hade ett annat projekt som jag tog mig an igår, nämligen att gå ner till videobutiken och få tag på en film som kunde underhålla mig. Efter ett tags velande beslutade jag mig för "Den Utvalde" med Andreas Wilson, ville ju ha något vackert att titta på också! Men vilken besvikelse! Själva storyn i sig va det väl inget fel på, men skådespeleriet - herre gud! Jag skämdes fasen över att vara svensk när jag såg den. Det va nästan lika låg klass som "Exit". Ni som sett den förstår vad jag menar, t.o.m jag kan agera bättre än så! Kom igen...
Fy vad jag tycker synd om bönderna och "småortsfolket". Bara tanken på att ständigt leva ett så innehållslöst liv som jag gjort de senaste dagarna får mig att rysa av skräck. Att inte ha något att göra, att inte kunna aktivera sig och umgås bland människor gör mig helt knäpp! Jag är van vid fart och fläkt, att det händer saker runt omkring mig och träffa nytt folk! Det enda projekt som legat över mig har varit mitt diskberg. Men jag har fram tills idag varit alltför svag för att orka ta tag i det. Men nu är det äntligen rent i köket! Eftersom jag hade "Andreas-fart" på diskandet tog det drygt en timme att få allt klart.
Just det, jag hade ett annat projekt som jag tog mig an igår, nämligen att gå ner till videobutiken och få tag på en film som kunde underhålla mig. Efter ett tags velande beslutade jag mig för "Den Utvalde" med Andreas Wilson, ville ju ha något vackert att titta på också! Men vilken besvikelse! Själva storyn i sig va det väl inget fel på, men skådespeleriet - herre gud! Jag skämdes fasen över att vara svensk när jag såg den. Det va nästan lika låg klass som "Exit". Ni som sett den förstår vad jag menar, t.o.m jag kan agera bättre än så! Kom igen...