Tillfreds
Ett ställe
Tack!
En väldigt klok vän till mig sa att han känner sig som ett årgångsvin, som bara blir bättre och bättre för varje år som går. Det kanske är så man ska se på det hela?!
Ett år till...
Från och med idag kommer jag aldrig någonsin mer kunna säga att jag är 23 utan att tungan blir svart och näsan börjar växa. Jag närmar mig 25års strecket med en väldig fart och det är inte roligt nånstans. Jag försöker förlikas med mitt liv, den jag är, det jag upplevt, min historia osv. Det går väl sådär, milt uttryckt. Perfektionisten i mig hade nog förväntat sig något mer, något finare. Exakt vad vet jag inte riktigt. Aldrig nöjd...
Sitter och tänker tillbaka på alla de födelsedagar jag firat. Nog var dom ändå bäst när man va liten. När man låg där i sängen och hörde familjen tissla och tassla utanför dörren. Väntan var så lång tyckte man - kommer dom aldrig?! Men till slut kom dom, sjungandes "ha den äran", mamma bar ett levande ljus och daddy bar silverbrickan med alla presenter. Det var ett stort berg av paket, så många att man inte visste vilken man skulle börja med. Där låg man i sängen omgiven av sin familj och alla dessa paket. Man såg med spänning fram emot dagen.
Idag, ett antal år senare, tycks spänningen ha försvunnit helt. När jag krampaktigt slog upp ögonen i morse, ville jag bara dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen. Istället för "ha den äran toner" vaknade jag till en skarp ton från väckarklockan som skar genom trumhinnan. Satte på the voice på tv:n och blev lite gladare när jag såg att programmet gästades av Sissela Kyle. Hon är rolig. Får mig på lite bättre humör och jag stiger så småningom upp ur sängen. Sätter på mobilen... piiip, piiip. Ett nytt meddelande, en vän som gratulerar mig. Ett litet leende smyger sig på mina läppar. Två minuter senare och åter ett: piiip, piiip. Ytterligare en kär bekant som kom ihåg mig. Jag kommer till jobbet och möts av kramar och gratulationer av mina kollegor. Vi äter tårta med texten: "Grattis Rebecka". Ingen siffra, bara grattis och mitt namn. Mycket bra! Mobilen piper igen och så har dagen fortsatt, med en massa små pip. Det gör mig glad och en värme sprider sig inom mig för varje gång. Jag inser att jag är en lyckligt lottad tjej med så många härliga vänner runt omkring mig.
Nu piper telefonen igen, ett missat samtal..."du har ett nytt meddelande, togs emot 11.43". När jag lyssnar på meddelandet är det som att jag färdas bakåt i tiden, jag är liten igen och ligger hemma i sängen och väntar. Meddelandet var från pappa som sjunger "ha den äran".
Liten
Men idag finns inte denna någon här, hos dig. Idag träffar varenda liten hård pil dig rakt in i hjärtat. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont och du känner dig så liten. Först blir du arg men orkar sen inte hålla upp den fasad av att du inte bryr dig, inte tar åt dig. Pilarna går helt enkelt inte att stoppa, det finns inget hårt skal inuti dig som stoppar dom. Istället krackelerar du och krymper ner tills du är så liten att du nästan inte syns. Så liten känner du dig. Så många gånger som du har försökt öppna ditt hjärta, acceptera olikheterna hos människor, försökt att anpassa dig men aldrig vågat säga ifrån. Aldrig vågat vara dig själv till hundra procent - för tänk om dom inte skulle gilla dig? Aldrig vågat visa hur sårad du blir och att varje ord är som ett hårt slag i magen. På två sekunder kommer minnena tillbaks från en tid av obehag och det känns som att allt det som hände för tio år sen, hände för bara tio sekunder sen. Hela din kropp minns och du kan känna det i varje liten cell.
Du trodde du hade lämnat det bakom dig, men tydligen finns dom spår som det lämnat i dig fortfarande kvar. Du trodde att du hade lappat igen det ordentligt, att det läkt och att du kanske till och med hade försonats med det. Du trodde bara inte att det var så lätt att riva upp det igen.