Läkerol - makes people...poop??
Polishuset
Hur som helst, jag möter upp pappa utanför polishuset och han eskorterar mig in. Det är ju stor säkerhet där inne med id kort och en viktavläsare innan man kliver in genom dörrarna. Pappa har fönstret rakt ut mot ingången och utanför står nyheterna och gör ett reportage med någon civilklädd polis. Jag får sen en guidad tur i byggnaden och hälsar på den ena polisen efter den andra. Men det konstiga är att ingen har uniform på sig. Aja, tänker jag, när vi kommer ner i den stora matsalen lär det ju krylla av uniformer så det räcker och blir över. Jag hälsar på pappas närmaste kollega och jag får till och med titta in i kontoret där självaste länspolismästare Carin Götblad har sitt kontor. Sen går vi äntligen ner till matsalen och förväntningarna är på topp! Vi stiger in och matsalen är fylld av poliser, det kryllar av dem, men något är fel... Var är uniformerna? Jag skymtar bara nån enstaka här och där som har den på sig. Vad fan är detta?! Och ni ska inte tro att det är massa nyutexaminerade stiliga poliser runt 30 inte... nej, gubbar och kärringar är vad det är! Vilken besvikelse...
Killarna poppar upp som popcorn nu!
Dominique
Förra veckan va jag på möte i min bostadsrättsförening (hur jävla vuxet låter inte den meningen!) och fick då chans att träffa alla mina kära grannar. Men eftersom jag va helt slut efter en lång kurs den dagen, hade jag inte riktigt energin till att vara trevlig och social just då. Men det mest intressanta jag fick veta på mötet va vem min nya grannen är, som bor precis vägg i vägg med mig. Det visade sig vara en kille i 25-års åldern som tog sig an att vara styrelsesuppleant och diverse annat ansvarsfullt under mötet. Jaha ja, man tackar! Det enda som är lite av ett problem är namnet... han heter Dominique... va är det för jäkla namn?! Är det bara jag eller låter det inte jäkligt fånigt? Dominique... när jag hör det namnet får jag en bild i hjärnan på nån spinkig, fjollig snubbe i för tajta byxor, ljusrosa skjorta och putande läppar. Men det kanske bara är jag...Hur som helst så när chocken över hans namn lagt sig inser jag att han inte alls ser så dum ut, tvärtom är han rätt snygg och manlig på nåt vis, vilket gör att det skär sig ännu mer över det faktum att han heter Dominique.
Denna information jag nu fått om att det är just han som bor bredvid mig har i sin tur lett till vissa komplikationer. T.ex. har jag nu börjat undra hur tunna väggarna egentligen är... Jag satt nämligen och såg "Boston Tea Party" igår med Filip och Fredrik, och skrattade högt för mig själv flertalet gånger. Som ni vet så är jag inte direkt den som småfnissar i nån sekund när jag skrattar, utan snarare gapflabbar i 180. Då detta är ett scenario som inträffar ett antal gånger när jag ser på liknande program som vänner, scrubs och 2 and a half men, slog tanken mig plötsligt: tänk om Dominique hör mig... Så jävla pinsamt!
Men detta är inte det största problemet sen jag fick veta att Dominique flyttat in. Nej nu blir det plötsligt så mycket jobbigare med småsaker som att bära ut soporna eftersom sopnedkastet sitter precis bredvid hans dörr. Eller som att ha tvättstugan. Då jag ofta tvättar på mornarna brukar jag gå ner osminkad, med rufsigt hår och mjukiskläderna på. Detta är numera en omöjlighet som ni kanske förstår, jag skulle ju kunna träffa på Dominiqeu. Fjolligt namn eller inte, han är ändå grymt snygg! Och man kan ju alltid göra ett namnbyte... ;)
Andas in...
Måndagen gick bra, möte 15.00, träning 17.30, handla efter det - so far so good. Sen kom tisdagen... stress, stress med löner som skulle göras klart, lunchträning och så mötet klockan fyra som hängde över mig. När klockan var över fem satt jag fortfarande kvar på jobbet... Kom till slut hem, två timmar senare än planerat, hungrig och trött... Somnade nästan direkt i den sköna sängen. Onsdag och sovmorgon - skönt för dagen skulle bli lång. Kurs fram till klockan fem, med förtielva blivande redovisningsekonomer omkring mig, som hostade och ljudligt snöt sig om vartannat. Jag får inte blir sjuk, det finns ingen tid för det, då kraschar hela min plan. Efter kursen fick jag skynda mig hem för att hinna slänga i mig en macka och ett äpple, innan den extra årsstämman i föreningen började. En och en halv timme senare var även det mötet avklarat och jag fick äntligen sjunka ner i sängen. Torsdag, idag - ingen sovmorgon. Klockan ringde 07.10, en halvtimme senare är jag på väg till tuben som naturligtvis är försenad. Återigen omges jag av förkylda människor tätt inpå, alldeles för tätt inpå! 9 timmar senare är denna kursdag slut och min hjärna och mitt huvud känns bara som en enda röra. Jag orkar inte ta in mer nu! Paniken smyger sig sakta på... hur ska jag hinna lära mig allt på de fyra veckor som är kvar?!?
Nu är det en dag kvar på den s.k. "arbetsveckan". Men min arbetsvecka slutar inte där... den fortsätter även på lördag och söndag och så kommer det att hålla på fram tills den 17:e oktober. Hur ska jag orka...
Pluggträsket
Apropå alkohol så var vi ute på Fridays i helgen och drack drinkar! Mmmm! Min gode vän O förespråkar alltid teman vid fester och dylikt. Så jag och Erika körde på temat "scrubs" och beställde in varsinn appletini! Den var fantastisk god med skummet ovanpå! Den kan varmt rekommenderas!
Kommande helg ryktas det om att vi ska bli utbjudna på tapas av två "inflyttade stockholmare"... Ett mycket trevligt initativ som jag ser fram emot!
I'm in pain!
Jag hade bestämt mig för att prova på denna fantastiskt roliga träningsform med Clarre igår. Jag har gått och laddat hela veckan och verkligen sett fram emot det. Så igår efter jobbet traskade jag iväg mot träningslokalen. Passet börjar lugnt, vi står alla och kör lite lösa kickar och slag i luften för att få in tekniken, inte så svårt, inte så jobbigt... än. Sen börjar helvetet. På med handskar och pads och allt vad det heter och så börjar vi boxas. Man kör två och två och turas om att boxas mot varandra. Clarre börjar och första omgången va inte så jobbigt, det var ju bara för mig att stå där och ta emot alla slag. Sen var det min tur. Jag slår och slår, en rak höger, en rak vänster, två uppercut, en höger, en vänster, två uppercut. Och så fortsätter det i ett antal minuter. Sen byter vi igen och det blir sparkar, kickar och fler slag. Slag, slag, ner och böj på benen, kick, upp och sparka... Asså det var bland det jobbigaste jag varit med om i mitt liv. Halvvägs in i passet (utan någon som helst paus bör tilläggas) tar jag upp vattenflaskan för att dricka och vad ser jag. Handen som håller flaskan skakar som ett jävla asplöv och jag kan inte få den att sluta! Men det var bara att fortsätta passet som avslutas med att vi själva får bestämma vad partnern ska göra för slag, sparkar eller armhävningar. Clarre börjar igen och jag låter honom naturligtvis göra en hel del armhävningar vilket han givetvis ska ge igen på mig sen. När jag går ner på golvet för att göra första armhävningen är jag så slutkörd så armarna orkar inte hålla emot, de viker sig så jag faller pladask ner mot golvet och börjar asflabba. Haha! Jag va helt slut när vi gick därifrån och armarna darrade i säkert två timmar efteråt.
Idag har jag försökt att röra på mig så lite som möjligt. Bara en sån enkel sak som att ta på sig kläderna imorse blev en pina. När jag skriver ser det ut som en femårings handstil men det värsta är när jag ska ta ut en pärm eller liknande ur bokhyllan här på jobbet. Dom väger ju bly! Jag får kämpa för att orka hålla dom och dör nästan av smärtan i armarna. Fy fan, det här är den värsta träningsvärk jag någonsin haft, men trots det så var det faktiskt ett riktigt grymt roligt pass! Jag hade sjukt kul, synd bara att det ska göra så jävla ont...
Eye, eye, eye - aj, aj aj
Så var ännu en helg förbi, och man ställer sig återigen frågan: vart tog den vägen? Plugget gick inte bra alls den här helgen. Inte bra nånstans... av de totala 48 timmarna denna helg har jag kanske pluggat 3 av dem. Gör det mig till en dålig människa? Saknar jag diciplin fullkomligt? Jag vet inte... men det fanns helt enkelt inga krafter kvar i min lilla kropp till plugg. Sen att jag dessutom har fått ett öga som gör att jag ser ut som Quasimodo i Ringaren från Notre Dame, gör ju inte saken bättre. Suck. Det blir bara mer och mer svullet för varje minut som går känns det som. Allt började med en liten jävla vagel, inte större än ett knappnålshuvud, men som nu har svullnat och gjort ögat dubbelt så stort. Kul... skitkul. Folk på tuben pekar, viskar och stirrar på en hela tiden. De tror väl att jag har en uppumpad bodybilder till pojkvän där hemma, som slagit skiten ur mig. Och jag förstår dem, det ser inte vackert ut alls och jag skulle säkert tänkt samma sak om jag varit dem. Men nu har jag bara lust och ställa mig upp på sätet och skrika: DET ÄR EN VAGEL, OK?! SÅ SLUTA GLO!
Det är något fel på mig... det måste det vara...
När jag utfört mina vanliga ritualer, som att gå på toa, tvätta mig, fixa frukost, packa ner träningskläderna osv, då börjar jag plocka med grejer i lägenheten. Det börjar lite försiktigt med ett par strumpor som ligger slängda på golvet. Sen rensar jag lite papper i tidningshögen på soffbordet, hänger in några kläder i garderoben, sätter undan strykbrädan som stått framme i ett antal veckor nu. Och så fortsätter det... rätt som det är stannar jag upp mitt i vardagsrummet. Där står jag, fortfarande iklädd nattlinnet, med håret uppsatt i en slarvig tofs, hållandes dammsugaren i högsta hugg! Hur hände detta?! Klockan är 07.30 och jag dammsuger. Vad håller jag på med... I don't know, det måste helt enkelt vara nåt fel på mig.
Life goes on
Allt känns så härligt runt omkring mig just nu, vilket är lite konstigt för jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så härligt och bra. Vaknar varje morgon med en livsglädje som jag inte känt på flera månader och det är helt underbart! Jag är på så bra humör, har inte ens haft nån känning av PMS, jag bara går runt konstant med ett stort fånigt leende! Och jag är inte ens deprimerad över att det redan är höst, utan istället kommer jag på mig själv att njuta av de lite småkyliga vindarna som tar tag i håret och jag andas in den friska luften. Kort sagt: jag känner mig så nöjd och tillfreds med mitt liv som jag aldrig gjort förut.
Tidigare har jag varit mitt uppe i allt, fladdrat runt och kämpat på för att hålla tempot. Det har jag nog trivts med då men aldrig fått tid att känna efter. Nu är det som om jag kommit in i ett lugnare energifält, jag har för första gången fått lite distans och kan se mig själv och mitt liv på avstånd. Och det jag ser, det är bra.
Jag märker hur mitt sätt att tänka sakta börjar förändras. Ok, jag är 23 år - inte 33. Jag har fått en ny tillit till uttrycket: "it's gonna be okey". Varför ska jag gå omkring och oroa mig över saker hela tiden? Jag trycker undan de tankar som bara tynger ner mig, fokuserar på det positiva istället. Länge har jag stått och stampat på samma ställe men nu är det som att hela kroppen på nåt sätt istället strävar framåt, uppåt. Jag ler åt folk på gatan och börjar återfå tron på mänskligheten. Jag har på nått sätt insett att det är så mycket bättre att lägga energin på det som är bra istället för det som är dåligt. Det låter kanske som världens mest självklara grej, men för mig har det inte varit det tidigare. Jag har varit fast i gamla vanor för där har jag varit trygg. Men nu har jag äntligen vågat ta steget ut och det känns som möjligheterna nu bara blir fler och fler. Äntligen har jag landat.