Tid att längta
Varför är det alltid så att när man längtar efter något, känns det som att tiden fram tills dess går så otroligt långsamt? Ni vet den där känslan inombords, runt bröstet och i magen när man längtar så mycket så det nästan gör ont. Då bli allt annat man gör tråkigt och meningslöst på nåt sätt, för det enda man vill är att den eller det man längtar efter ska vara här nu!
Som när man ska träffa sin älskade som man inte sett på flera veckor, då känns dom där 2-3 minuterna innan hur långa som helst. Eller när man gått i en månads tid och funderat på att klippa sig och kanske även färga håret, men vet inte riktigt hur. Då är det först när man verkligen bestämt sig för vilken hårfärg man vill ha, som tiden helt plötsligt fryser till is och man blir så ivrig så man kan inte vänta en sekund längre! Eller när man gått flera dagar och sneglat på ett par supersnygga jeans som egentligen är alldeles för dyra, men till slut bestämt sig för att man ska köpa dom ändå, då vill man ha dem på en gång! Eller när man verkligen ser fram emot lördag och fest, då tycks arbetsveckan aldrig ta slut...
Och säg nu inte: "den som väntar på nåt gott..." för jag vet redan. Men ändå... ibland skulle man bara vilja kunna sluta ögonen och snurra fram klockan till just den tidpunkt som man önskar. Men istället är känslan i magen kvar och jag får fortsätta längta...
Clean, wipe and scrub
Det känns som att det enda jag gjort den senaste veckan är att städa och packa. Igår ringde mäklaren och tydligen är det stort tryck på min lägenhet, till både mäklarens och min förvåning!! Så det blir en liten för-visning redan idag, vilket innebar att gårdagen blev hektisk. Kom hem från jobbet strax före sex och städade till klockan elva! Jag vet inte hur många påsar med skräp jag slängt. Men nu är iallafall lägenheten så tom som den kan bli för tillfället. Det är fasen ett heltidsprojekt att göra lägenhetsaffärer! Men roligt och spännande på samma gång!
I helgen blir det FEST! Och jag vet att den kommer bli grym för det blir den alltid hemma hos Pisse. Vet inte om det är något som sitter i väggarna hemma hos henne eller om det kanske beror på det där skåpet hon har ovanför kylen... Aja jag säger bara en sak: drinkar, drinkar, drinkar!
Rom
Då var man tillbaks i kalla Sverige igen. Det är läskigt hur fort man kommer in i vardagen. Men Rom-resan är något jag kan leva på länge! Det var helt underbart, vi njöt ändå ut i fingertopparna. Första dan gick vi bara runt och sa "Jag fattar inte att vi är i Rom" typ förtielva gånger. Det va så härligt overkligt! Men det bästa, det bästa va ändå GLASSEN. Så fantastiskt god! Jag saknade den redan på flyget hem.
Jag älskade Rom redan första gången när jag var där och nu älskar jag staden ännu mer!! Även om det var lite kaos när vi landat och bussen släppte av oss vid Termini. Ett enda stort KAOS. Man kan tycka att centralstationen i Stockholm är rätt snurrig, men detta är ingenting i jämförelse med Termini. Hungriga och trötta (då vi steg upp 03.00 denna morgon) försökte vi hitta första bästa ställe att få lite lunch på. Det blev självklart ett Pizza ställe. Men för att komma dit var vi tvungna att korsa vägen vilket nästan va en omöjlighet. Dom kör som galningar och där kom vi - två vilsna turister släpandes på varsin resväska (vi klarade oss för övrigt undan övervikt på planet med typ 2kilos marginal!). Till slut kämpade vi oss igenom folkmassorna och kom in på mini-restaurangen. Beställningen gick sådär, ingen av oss hade kommit in i det engelska språket än, men lyckades ändå få oss varsin pizzaslice och en cola. Nu skulle vi hitta nånstans att sitta också. Men det gick inte, så vi ställde oss mitt i smeten och tog den första tuggan. Pizzan var kall. Ytterligare ett nederlag. Herre gud, var har vi hamnat?! Hur som helst, så stillade maten hungern något. Sen var det dags att ta sig till hotellet.
Ok, nr.1: hitta en turistinformation. Vilket inte va så lätt som man kan tro, då denna jäkla Termini är hur stor som helst. Vi gick fram och tillbaka, frågade nån italienare om vägen, fattade hälften och irrade vidare. Efter typ en kvarts letande hade vi hittat rätt. Vi gav informatören hotellets adress och frågade hur vi skulle ta oss dit. Han frågade lite nonchalant, som italienare gör, om vi ville gå eller åka buss. Åka buss var det självklara valet här! Inte irra runt ännu mer bland gatorna i Rom och med resväskor dessutom. När informatören dessutom sa att det skulle ta en halvtimme att gå var valet än mer självklart. Buss 16 va det vi skulle ta.
Ok, nr.2: hitta nånstans att köpa bussbiljetter. Inte heller så jäkla enkelt. Men vi hittade efter ett tag en bokhandel, eller vad det nu va, och fick en varsin biljett för 2euro.
Nr.3: hitta busstationen. Ok, ut från terminalen och bort mot bussarna som låg på andra sidan av terminalen.
Nr.4: hitta plattformen där buss 16 avgår från = en omöjlighet. Vi kollade varenda jäkla hållplats, ingen jäkla buss 16 nånstans! Nu började vi misstänka att informatören lurat oss... hm. Jag började fråga massa italienare bland bussarna om någon pratar engelska. Nope, inte en jävel. Nähe, ok. Till slut lyckas nån peka oss i rätt riktning mot bussinformationen. Där får vi veta att vi inte alls ska ta buss 16 utan nån annan jäkla buss. Den hållplatsen lyckas vi iallafall hitta till slut. Bussen kommer rätt fort, vi hoppar på och klämmer in vårt bagage i den trånga bussen. Det tar en stund innan vi fattar hur biljetterna ska stoppas i automaten, men till slut går det. Vi sätter oss ner och är redo för att åka iväg. Men i Italien går bussarna lite som dom vill. Inga tidtabeller här inte. Först efter en kvart ger sig bussen iväg, då är den knökfull och det känns som våra väskor tar upp halva bussen. Jag och Erika sitter där, inklämda bland massa italienare.
Ok, nr.5: gå av vid rätt hållplats. Tre stationer skulle vi åka och här får man minsann hålla reda på detta själv. Ingen röst som ropar ut hållplatserna här inte. Men vi lyckades faktiskt! Bussen stannade och vi trängde oss igenom folket med våra gigantiska väskor. Dörrarna stängdes bakom oss och bussen kör iväg. Jag och Erika pustar ut.
Nr.6: Hitta till hotellet. Fram med kartan som riktiga turister och börja släpa väskorna över kullerstenarna. Efter ytterligare en kvart är vi äntligen framme vid Hotel Invictus. Vi ringer på knappen och dörren öppnas, men inte till en hotellreception. Nej det är ett stort gammalt trapphus. Ok, vad är detta. Vi tar oss fram till hissen, men det finns ingen upplysning om vilken våning vi ska till. Vi chansar på trean, säger jag. Nära, det var våning två. Vi kliver ur den minimala hissen och checkar in i receptionen. Vi blir visade till vårt rum och äntligen kan vi andas ut! Trodde vi ja. Rummet var iskallt! Vi försöker fixa med luftkonditioneringen men det kommer bara ännu mer kalluft. Så vi går ut i receptionen igen och ber om filtar. 3st lyckas vi lura till oss! Ja ja, vi får väl sova med dubbla tröjor i natt, tänker vi.
Sen ger vi oss ut på stan. Solen, som vi inte sett på ett halvår, lyser och det är varmt! Vi tar oss till Spanska trappan och sen vidare till Fontana di Trevi, där vi köper den första glassen! Redan nu är vi på bättre humör! Vi sätter oss vid fontänen och kastar i var sitt mynt. Sen sitter vi bara där och njuter. Först då fattade jag att vi verkligen var i Rom! Efter att vi suttit där i säkert en timme, bestämmer vi oss för att strosa vidare mot Pantheon.
Jag hade glömt hur stor och häftig den är! När vi kommer in står en ungdomskör där och sjunger "Joshua fought the battle of Jericho" och dom gjorde det grymt bra. Massa stämmor och sen akustiken där inne, så häftigt! Därefter går vi ut på torget utanför, sätter oss på ett café och beställer in varsin cappuccino. Och vilken cappuccino sen! Den va grymt god! Allt kaos som va tidigare på dagen när vi kom, tycks nu va bortglömt. Dagen blev hur underbar som helst sen. Hela resan var perfekt, inga svarta kameler! Varje dag bestod av glass, cappuccino, pizza, pasta och en massa promenerande. Erika är övertygad om att vi gick minst 1,5mil varje dag, men jag vet inte... Vi gick grymt mycket iallafall, i stil med Lanzarote-resan. (Ni som var med då vet vad promenader innebär!)
Vilken tur att vi slängde i myntet i Fontana di Trevi så man vet att man kommer tillbaka till underbara Rom!
Äntligen!
Arrivederci!
Ny lägenhet...?
Så har jag då hittat en lägenhet som jag faktiskt gillar! Det trodde ni inte va! Haha, ja ja jag jobbar fortfarande på det där med att inte ha så höga krav och vara för kräsen. Tack babe för att du vidgar mina vyer!! Lägenheten är rätt grym faktiskt. Inte perfekt, men vem är det? Hur som helst, placet har assnygga tapeter och väggar, vardagsrummet är helt gudomligt och med balkong högst upp i söderläge dessutom!! Dags att ge sig in i budgivningen imorrn då. Håll tummarna för mig!
Ps. Fortfarande soligt i Rom!
6 days to go...
Annars är det mesta bara ett enda stort fucking fuck just nu. Det gäller bara att stå ut 6dagar till, sen drar vi! Får se om jag kommer hem med nån stilig italienare. Tveksamt i och för sig om det finns några sånna... De flesta är rätt sliskiga. Nej, jag får nog nöja mig med Daniel Da Silva. (Är han italienare?!?) En dans med honom hade man ju inte tackat nej till! Jag vet, han är inte min typ överhuvudtaget. Men en man som kan dansa som han, får vem som helst att bli knäsvag!
Är det möjligt att åldras 20år på 2timmar?
Fortfarande 13grader och sol i Rom! Stabilt!
Så då har man haft sitt mest vuxna möte någonsin. Två fucking timmar med pensionssnack. Och inte bara det, andra ämnen som kom upp var även:
- Barnuppfostran
- Aktie- och fondmarknaden
- Dagens press på unga kvinnor
- Tidsbrist, tidspress, ja det mesta om tid man inte har
- Jobbiga småbarn
- Jobbiga tonårsbarn
- Valet i USA
- Läget i Östeuropa
- Föräldramöten
Ja, så här fortsatte det. I två timmar. Och där satt jag, en 24-årig singel tjej helt ointresserad av aktiemarknaden och som har minst 40år kvar till pensionen. Det var jag, en 35-årig kollega och så två +55 are. Förstår ni känslan? Jag är trött på att alltid va "minstingen" och jämt få höra saker som: "Vänta bara tills du får barn" eller "Det där lär du dig med årens gång".
Mötet började givetvis med lite "kall-prat" till kaffet och bullen. Lite kort om vädret osv... Sen började bankkvinnan, som visserligen var mycket trevlig och livfull, tala om ämnet PENSION. Vilket för mig känns så långt fram i tiden att jag inte är det minsta intresserad eller insatt över huvud taget. Men visst, nu hade jag ju chansen att få lite mer kött på benen i detta brännheta ämne!?!
Det mesta va väl inte så svårt att haja, problemet är ju bara var ska man placera dessa pengar. Vilka fonder ska man välja? Ska man våga satsa riskfyllt eller tryggt? Asien eller Nordamerika? Visst låter det roligt... Och inte nog med det, helst ska man ju hålla lite koll på marknaden och se till att byta innan de går ner och sen ha rätt fingertoppskänsla på vad man ska satsa på härnäst. "Hålla koll på världsläget" som det så fint heter. Herre gud, jag är 24år, jag har fullt sjå med att hålla koll på mitt eget läge!
Det roligaste (läst ironiskt) var när vi blev informerade om hur detta pensionssparande fungerar. Tydligen är det så att om jag nu dör innan jag fått ut min pension så går pengarna med automatik till någon av följande:
- Make / maka
- Sambo
- Barn
- Barn till make/make
That's it. Kul. Jävligt kul, då jag inte har något av dessa. Kände mig som en jävla ensamstöring. En looser. Så jag tänkte för mig själv att ok, men då får jag väl sätta upp syrran så länge då. Men stopp och belägg! Det går inte sörru! Nej nej, endast någon av de ovanstående nämnda har rätt till mina pensionspengar om jag dör. Ingen annan. Men va roligt, det gör ju inte alls att man känner sig som Pelle ensammast i världen.
Mellan snacket om pensioner hit och dit, börskrascher, inflationen, räntehöjningar etc. Så pratas det ju även om barn och barnbarn. Ni förstår ju själva, fyra kvinnor i ett och samma rum - klart man kommer in på detta ämne och det enda jag kunde tänka va: "VAR ÄR KILLARNA SOM LÄTTAR UPP STÄMNINGEN?! KOM OCH HJÄLP MIG - NU!"
Efter en och en halvtimme blev luften svår att andas och jag började få panik. Jag har nyss fyllt i massa jävla blanketter om mitt pensionssparande, valt ut några fonder som jag ska placera i, insett att om jag dör en tidig död kommer pengarna ändå gå förlorade om jag inte ser till att skaffa sambo, make eller alternativt barn och det snarast! Lyssnat på tre mammor som sitter och pratar om hur lite tid dom har för sig själva, hur jobbigt det är att uppfostra sina barn och vad som sades på deras senaste föräldramöte. Puh! Hjälp mig någon! Ge mig en tequila och ett dansgolv och låt mig få vara ung ett litet tag till.
När mötet äntligen avslutas och jag kliver ut från konferensrummet kan jag inte hjälpa att det känns som jag nyss åldrats 20år och undrar: vart tog åren vägen? Man ska vara så stark jämt, stå på egna ben och alla kloka, äldre vuxna säger: "det är dina bästa år, du måste njuta nu". Njuta nu... men sen då? Tar livet slut när man fyller 30 och har fått barn eller? Det verkar som man ska njuta så jävla mycket i 20-års åldern så att man har njutit en reserv för resten av livet. För sen får man minsann inte njuta förrän man blir pensionär. Och då gäller det minsann att du har pensionssparat och satsat på rätt fonder!!
Nedräkningen har börjat!
Ja, ni hör ju själva, hur ska detta gå? Övervikt på flyget - oh yes...
2008 - spontanitetens år?!?
Fram mot eftermiddagen pep det i telefonen, ett sms från Erika... inte så munter, hon hade en riktigt dålig dag. Jag försökte muntra upp henne så gott det gick och hon sms:ade tillbaka:
"Allt är bara så tråkigt och grått. Vill bara bort, åka bort någonstans och njuta".
Hm... tänkte jag och gick in på Ryan airs hemsida, man kan ju bara för skojs skull drömma sig bort och se om det finns någon resa. Vi har ju alltid pratat om Rom, så jag knappade in... "from Stockholm to Rome" och klickade på search-knappen. Det tog några sekunder innan skärmen till slut visade ett par biljettförslag. 249kr per biljett!!! Är det sant?! Sms till Erika:
"Ryan Air har billiga resor till Rom! Vågar vi vara impulsiva?! Come on lets do this!"
Erika:
"Ja boka! Boka boka boka!"
Så that's it, om två veckor åker jag till Rom!!! Oh my god I can't belive it!!