The botten is nådd?
Ibland känns det som att man måste nå botten för att något ska hända. Först när man slår huvudet i trottoarkanten, det är då det vänder. Precis innan den sista tunna strimma hopp försvinner, då sker det. När man tappar all kontroll och är så arg så man vill ge upp, då förändras plötsligt allt på mindre än en minut .Konstigt det där. Jag blir lika fascinerad varje gång det händer och skäms nästan över att man inte hade större förtröstan. Men kanske är det precis det vi måste göra lite oftare. Släppa taget och våga tro.
Varje dag när man slår upp ögonen förutsätter man en massa saker. Att man ska vara frisk, att tunnelbanan ska komma i tid osv. Man blir fartblind och ser bara det man är van att se. Man gör planer för sitt liv och tänker mer på det som ska hända imorgon, om en vecka eller en månad än det som händer här och nu. Och någonstanns förutsätter man också att allt det man planerar för faktiskt kommer att ske.
Vi vill så gärna styra ALLT i vårt liv. Vi antecknar flitigt i våra almanackor, planerar vår tid och vår framtid på bästa optimala sätt. Kontroll. Fast vi alla är ju bara en liten mosaikbit i universum och har egentligen inte så mycket att säga till om, när det gäller det som verkligen betyder något. Livet. Som vi alla har fått som en gåva, men ändå tar vi det för givet.
När glömde vi bort det som är det viktigaste? När blev datorn ett substitut till människan? När försvann andligheten? Tro, hopp och kärlek. Hur stor del har dessa tre saker i våra liv om man tänker efter? Är det inte så att pengar, materialism och andra "världsliga saker" ockuperar våra liv till stor del? Flest saker när man dör vinner, eller?
Cred till dagisfröknarna!
Oftast stiger de på tunnelbanan ett par stationer innan och ljudnivån är det verkligen inget fel på. Att överrösta lurarna från en mp3 är ingen match för dessa barn. Att så mycket ljud kan komma från något så litet är ett mysterium... Alla små granar vill ha någonstans att sitta och de är ingen ovanlig syn att tre, fyra stycken tränger ihop sig på två sittplatser. Att ta av sig sin mundering är inget alternativ, det skulle ju förstöra mammas fina kreation. Nej, upp på sätet med hjälmar och ryggsäckar. Ofta krävs att man sätter i en fot på en vuxen grannes byxa för att ta sig upp. Sen diskuterar man vad alla de andra granarna har för matsäck med sig. En liten julgran lyser upp extra mycket när han säger att han minsann har lock på sin pannkaka. Vad nu detta innebär...
Så hör man den välbekanta rösten säga: "Nästa Zinkensdamm" och fröknarna meddelar glatt att det är dags att gå av. Alla små julgranar hoppar på två sekunder upp från deras säten och gör ännu en touch med skon på grannens andra byxben. Grannen ler lite trumpet. Sen ska hela julgransskogen ge sig iväg på ett led mot skridskobanan. Nu har man full koll på vad alla har med sig för matsäck och har istället börjat ifrågasätta sin dagisfröken. Är det inte på tiden att han blir pappa snart? Han är ju redan 29år, vilket alla julgranar tycks vara överrens om är gammalt.
Snart är hela skogsklungan framme vid skridskobanan, men dagen har ännu bara börjat för dessa dagisfröknar. Med en lättnadens pust fortsätter jag vidare mot mitt kontor. Mitt stilla, lugna kontor och jag frågar mig hur dessa, hjältar i mina ögon, klarar av att gå upp fem dagar i veckan och möta dessa energiknippen. Barnen är som små duracelkaniner som dessutom tycks ha druckit tio koppar kaffe innan de gick hemifrån... Hur orkar de?!? Nog för att små "julgransbarn" kan vara hur söta och gulliga som helst. Men jag är inte riktigt mottaglig för det, så tidigt på morgonen.
Sömnlös i Stockholm
Men min största räddning just nu är ändå HANDBOLLEN. Nu ligger tre härliga dagar med matcher framför mig. Det är helt sjukt hur en sport kan engagera. Vet att några av mina vänner diskuterade mitt handbollsintresse härom dagen och undrade - VARFÖR? Ja, det kan jag inte riktigt svara på... I just love it! Det är ju inte så att jag är den kvinnliga motsvarigheten till Lövgren direkt, har typ aldrig nuddat en handboll. Men att se dessa herrar spela är en fröjd som förgyller livet! Även om jag inte har så mycket som ett sandkorn över för Linell och saknar de gamla rävarna Slangen och Vranjes, så är det ändå roligt att följa utvecklingen av det nya. Min förhoppning är ju att Ola Lindgren, som för övrigt alltid ser så go och snäll ut, tar över helt och hållet. Alm har jag ju trott på redan från första början och han blir i mina ögon bara mer och mer stabil. Hans och Jernemyrs samspel kommer nog bli bättre och bättre. Så nu gäller det bara att vi tar oss vidare till OS och sen ser till att Lövgren också tackar ja. Då är det jag som bokar en biljett till Peking!!!
Ny väg
Finns bara en sak att säga idag...
HANDBOLLS EM 2008!
Make it stop
Imorse fick jag ett utbrott på min mobil. Jag hatar att den väcker mig varje morgon, alltid lika ovänligt med sitt hemska ljud. Med ett ryck vaknar jag upp och fumlar efter snooze knappen eftersom jag aldrig orkar gå upp efter första varningen. Idiotiskt kan tyckas, för fem minuter senare träffar det skärande ljudet mina trumhinnor återigen. Nu känns den där "wake-up lampan" mer och mer angelägen. Kosta vad det vill. Men vad gjorde man egentligen före "snoozens" tid? Hur fasen klarade folket av att stiga upp ur sängen redan på första ringningen?
Tjugo minuter senare, när mobilen plågat mig för femte gången, är jag så irriterad att jag stiger upp endast för att slippa höra ljudet en sjätte gång. Tittar ut genom fönstret och my ass att det blivit ljusare ute. Det är fasen fortfarande kolsvart som det har varit varenda dag de senaste tre månaderna! Hoppar in i duschen och blir faktiskt på lite bättre humör. Är inte så hungrig så jag skippar frukosten och kommer därav iväg hemifrån tidigt ändå, trots mitt långdragna uppvaknande. Men vad träffas jag av när jag stiger ut genom porten... Fucking jävla REGN! Jag orkar inte, hur länge ska detta hålla på? Det är ju ingen idé att ta en dusch om morgnarna när man ändå kommer till jobbet och är dyngsur! Det här vädret är inte hälsosamt. Var är solen, var är ljuset?!?
Nytt år = nytt hopp?
De sista veckorna i december tycks alltid vara ett enda långt sammanfattande och analyserande av året som gått. Men så fort klockan slår tolv på nyårsafton och minuterarna börjar ticka på det nya året, börjar vi istället blicka framåt. Man står där ute i kylan, mitt i natten med champagneglaset i handen och räknar ner: tre, två, ett... och sen smäller det. Nånting händer med oss i just det ögonblicket när sekundvisaren passerar tolv. Vi förvandlas som Askungen och innan vi hinner blinka så har vi passerat 2007 och är på väg in i 2008. Nytt år, nya tag och nya möjligheter. Likt Charles Ingvar Jönsson ska det nya året planeras - in i minsta detalj. Förväntningarna är stora. Det här är året då det ska ske. Just detta år ska bli det bästa. Ja, kanske det bästa någonsin. Vi hoppas och vi tror till 100%.
Man börjar sin första dag på resten av sitt nya liv. Man vill skaffa ett nytt jobb, träffa nya människor, man trängs i träningslokalerna och aktar sig för att synas med en cancerpinne i handen. Nej här ska svettas bort det gamla och andas in det nya. Och så här håller det på. I en månads tid ungefär. Sen bryts förtrollningen och man faller tillbaks in i det gamla. Rutinerna och vardagen gör sig påmind och den sitter djupare än man trodde. Den där utsvävningen man tog sig an, blir aldrig så stor och klarar inte riktigt av att hålla emot dragningskraften från de gamla nergångna fotspåren. Så istället kapitulerar man. Fortsätter gå till samma jobb, tv-serierna drar igång och soffan tar tillbaks första platsen i prioriteringen. Som stark tvåa på listan kommer datorn och man inser att de enda nya människor man träffar är när man får en ny "friend request" på Facebook. Man svär varje gång man tittar på bankkontoutdraget och ser att gymmet dragit ytterligare 500 spänn även denna månad, trots att det nu är september och åtta månader sen man överhuvudtaget satte sin fot där.
Så småningom kommer december och man börjar återigen att sammanfatta, addera och dividera året som gått. Men när klockan passerar tolvslaget kommer det magiska tillbaka igen. Vi faller in i hypnosen med samma engagemang som sist. Det som hände i fjol va då, nu är det nytt år och just detta året ska bli det bästa! Ja kanske det bästa någonsin. Och så va vi där igen...
Men mitt i denna naiva dumhet finns det även en gnutta charm. Kanske kommer detta faktiskt att bli ett fantastiskt år. Kanske inte. Men oavsett så kommer det förhoppningsvis att komma ett nytt år och ett nytt och ett nytt. Och då kommer vi stå där igen i mörkret utan backspeglar, med blicken riktad uppåt och framåt. Vi blir små politiker, står där och lovar och lovar. Men sen vågar vi inte riktigt ta steget till den där stora förändringen, när vi kastar oss rakt ner för stupet. För innan vi tar steget ut från kanten så sätter vi på oss skyddsrepen noga och ordentligt, ser till att det finns ett nät nånstans som fångar upp oss och sätter på oss en fallskärm för säkerhets skull. Den där tryggheten är ju trots allt , precis som mjukisbyxorna, ganska bekväm och vardagen klär en rätt bra. Så när man vet vad man har men inte vad man får, ska man då chansa?