Nästa helg åker jag till Island, strax därefter är det dags för "Smaka på Stockholm", sen bär det av till Svartsö för att fira midsommar och sen bara fortsätter det. Det är sommar 2007. Ett år har gått sen sist och vad har hänt. Jo, för att summera, förra sommaren va hur kul som helst. Visst det va en del struligheter, men fasen va kul jag hade! Livet lekte som man brukar säga. Dagarna på uteserveringarna va många, kvällarna och nätterna vi spenderade hos Andreas var ännu fler. Efterfest var temat. Vi festade som om varje dag var den sista och bara njöt av friheten. Nya personer kom in i mitt liv och de flesta finns fortfarande kvar, men kanske i en annan skepnad på nåt sätt. Människor runt mig fick djupare känslor, det fick inte jag, men jag njöt av att vara singel och fri, omringad av mina fantastiska vänner. I kungsan va det vi som var kungar. Det kändes som jag surfade på universums våg och den skulle aldrig ta slut. Detta är känslorna jag har när jag tänker tillbaka på den tiden. Men var det verkligen så jag upplevde det då?

Händelser och minnen har en förmåga att präglas av just en specifik känsla eller upplevelse. Allt annat försvinner bort i periferin. Något som en gång var något vackert, som var kärlek, kan raseras till grunden och plötsligt är allt det fina borta, jag minns det inte längre. Det som en gång var vackert för mig är nu bara som ett tomt, svart hål. Jag kan inte bestämma mig för om jag skulle vilja ha det ogjort eller inte, jag vet bara att jag blev djupt sårad. Det är som om jag har en försvarare inom mig, en "soldat-Becks", som står framför mig med en stor k-pist och är arg för att hon misslyckades. Hon misslyckades med att skydda mig från det onda. Hon lät mig såras och jag har inte riktigt förlåtit henne för det än. Men samtidigt vet jag att jag måste släppa taget, acceptera läget och göra det bästa utifrån mina förutsättningar. Bygga upp det som blivit förstört.

När jag ser på mitt liv ser jag en stor smaragd som glänser och lyser upp mig. Den glänser så starkt att allt annat hamnar i skuggan. Och oavsett vad som händer så fortsätter smaragden att lysa, mer och mer för varje dag som går. Tillsammans bländar vi omvärlden och framför oss ligger sommaren. Framför oss väntar kungsan, Svartsö och uteserveringarna otåligt. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min smaragd, jag vet bara att mitt liv skulle vara mycket mörkare.