Becks -

Snart har ännu en arbetsvecka gått och man kan ju undra vad det är man håller på med. I 6,25 år har jag gått till samma plats morgon efter morgon. Det är rätt lång tid. Samma arbetskamrater som man nu känner utan och innan, på gott och ont. Men klienterna är ändå det roligaste! De flesta är ju snälla och rara, kallar mig "bruden" och "darling", vilket de gärna får göra. Sen finns det såklart de där männen mellan 45-55år som jag inte alltid orkar med. Riktiga surgubbar är dom men när man väl sätter dom på plats ändras plötsligt deras tonläge och rösten blir sammetslen. Man måste bara veta hur man ska ta dom och efter 6år har jag nog lärt mig ganska bra.

För första gången på länge har jag upptäckt att jag nuförtiden börjat berömma mig själv. Det har nästan aldrig hänt tidigare i mitt liv, då har det bara varit nedklankning till 100%. Jag har liksom aldrig varit bra nog utan bara fokuserat på allt dåligt och gärna förstorat upp det till max. Visst kan jag fortfarande kritisera mig själv och det finns dagar då man helst skulle vilja slippa vara med, men dessa dåliga tankar har sjunkigt ner till iaf 60%. Så det går åt rätt håll. Men fasen va mycket bättre man mår när man verkligen tillåter sig att tycka att man är bra! När man tillåter sig att vara lycklig och tillåter sig att skita i allt det där dåliga och istället bara leva. Jag vet att detta kanske är mitt mest osvenska inlägg någonsin, men vet ni... det skiter jag i!