Detta kan bli djupt, så du som redan nu är avskräckt - läs Blondin Bella istället
Någonting är fel. Det är något som inte är som det ska, eller så som jag vill att det ska vara iallafall. Dags att fundera ut en lösning och sen lägga upp en handlingsplan för att ta mig dit jag vill. Där jag är nu vill jag inte vara. Jag kan inte förändra hela världen, men jag kan förändra mig själv och hur jag vill leva.
Utåt sett är allt toppen, det kunde inte vara bättre. Trivs med jobbet, älskar min lägenhet och älskar Åsen. Jag tog mig bort från "Sätra-slummen" och har på nåt sätt lämnat mitt liv där. Det mesta vill jag ju lämna också, men så finns det saker och minnen där som jag faktiskt vill ha kvar. Tyvärr har dessa saker försvunnit i periferin och jag ser dem knappt längre. Kan det vara så, att mitt "nya liv" på Åsen har gjort att jag någon stans på vägen tappat bort mig själv helt?
Så igår kväll tog jag en trip down memory lane. Alla dessa fina minnen om hur mitt liv va en gång i tiden. Det är märkligt hur något som va så stort för mig då, nästan kan försvinna helt och hållet. Man tror att det alltid ska finnas där med automatik. Men så är det ju inte.
Man kan också välja att se det från ett annat perspektiv. Kanske är det så att jag fortfarande inte hittat mig själv. Kanske har detta halvår på Åsen och alla de nya intryck jag fått, gjort att jag nu måste stanna upp och fundera över vad jag vill ha kvar i mitt liv. Vad som betyder något och vad jag kan vara utan. Separera skrotet från kornen. Alltför mycket tid går åt till de dåliga sakerna, de som gör mig ledsen. På nåt sätt måste jag hitta ett förhållningssätt till detta. Jag har varit mitt uppe i karusellen och först nu kan jag stanna upp, ta ett steg ut och se det ovanifrån.
Det finns bitar av mig själv som jag saknar och som jag glömt bort. Det finns bitar av mig som jag ogillar och som jag inte vill ha kvar. Det finns bitar som jag önskar att jag hade och bitar som jag hoppas att jag aldrig lämnar ifrån mig. Jag tänker inte be om ursäkt för mig själv och jag tänker inte anpassa mig till det som jag anser är fel. Jag måste få leva mitt liv på mitt sätt, under de förutsättningar som finns. Varför ska man bara acceptera hur allt är? Jag är ingen kameleont. Men man ska helst inte ifrågasätta, inte konfrontera och absolut inte stanna upp och reflektera eller tänka för djupt. Man ska hela tiden bara ligga uppe på ytan och "flyta med". Flyta med i strömmen som inte har någonstans där du kan stanna upp, ingen vätskepaus eller vilostund. Det är bara att åka med, för livet varar ju ändå för evigt... eller hur va det?
Du är mitt uppe i resan nu, men ofta glömmer du bort att se det som är viktigt. Tills den dagen du får beskedet att du har cancer, ALS eller något annat skit och bara har månader kvar att leva. Först då sätts allting på sin spets och du har aldrig sett livet mer kristallklart. Då vill du att varje dag ska vara meningsfull. Först då slutar du att ta saker för givet och börjar uppskatta din omgivning. Då ser du vad som är viktigt och gör de rätta prioriteringarna. Först då inser du att du faktiskt vill leva - på riktigt. Tillsammans med dom du tycker om. På två sekunder försvinner allt det materiella, det som du byggt upp ditt liv med får helt plötsligt ingen betydelse. Är det inte något som är fel då? Kanske borde vi använda några andra byggstenar i våra liv.
Varför måste det vara cancer eller döden som får oss att inse detta, som får oss att vilja leva på ett helt annat sätt? Varför kan vi inte se detta tidigare? Och varför är det först när naturkatastrofen slår till som människor söker sig till det andliga? Är det inte märkligt? För annars finns det inte ett uns andlighet i samhället idag. Kan det vara så att vi har det för bra idag? Vi behöver inte oroa oss så mycket för de grundläggande sakerna. De flesta av oss har mat för dagen, någonstans att bo osv. Vi sitter framför våra TV apparater, datorer och med våra mobiltelefoner. Det är så vi har kontakt med varandra. Men vart tog det fysiska vägen? Vi ser ju inte varandra och vi umgås inte med varandra på något djupare plan. Det blir liksom för jobbigt på nåt sätt.
Trots det så försvinner inte våra grundläggande behov. Människor behöver närhet, omtanke och kärlek för att överleva. Så vi försöker hitta det på annat håll och det som ligger närmast till hands är det materiella. Det blir det som betyder något, det som får oss att bli glada och det är det vi lägger pengar på. Men hur kan en ny tröja eller en ny bil ersättas med omtanke och kärlek från en annan människa? När tog egot över och vi slutade se värdet i att bry oss om varandra?
I min mormors familj var dom sju syskon. Dom delade på varje liten brödsmula, det fanns inte en tanke på att någon skulle roffa åt sig något åt sig själv. Det var hårda tider och det enda sättet att överleva var att ta hand om varandra. De tog vara på det lilla och uppskattade det dom hade i varandra. Idag är det bara du själv som räknas. Och mår du dåligt - köp dig ett par nya skor, proppa i dig massa choklad eller lös problemet med ett glas vin. Vi trycker ner gråten med saker och blir bereonde av dem, för hur ska vi annars orka? Ersätter känslorna med det materiella och inser inte att det blir en obalans. Plus och minuspol går inte ihop. Men det finns inte så många andra sätt att ta till i vårt samhälle idag, för medmänniskor är något mycket sällsynt och tycks vara en utrotningshotad art. Vad har vi egentligen kvar då?
Man kan ju undra hur det kommer sig att cancern slagit till så hårt just i vår tid? Eller varför vi drabbats av så många naturkatastrofer. Finns det någon djupare koppling där? Kanske ska vi lyssna mer på vad det vill ha sagt oss, istället för attt fortsätta blunda och tänka att det händer inte mig. Vi har alla vår fria vilja så det är bara att välja hur du vill leva. Kanske är det dags att ta steget upp ur strömmen och ta till vara på ditt liv. Hitta de rätta byggstenarna och få en större behållning av livet, mer kvalitet istället för kvantité. Jag tror vi måste tänka om, ändra våra prioriteringar och börja bry oss om varandra. Livet är inte till för att du ska samla på dig massa prylar. Livet är något mycket djupare än så.
Utåt sett är allt toppen, det kunde inte vara bättre. Trivs med jobbet, älskar min lägenhet och älskar Åsen. Jag tog mig bort från "Sätra-slummen" och har på nåt sätt lämnat mitt liv där. Det mesta vill jag ju lämna också, men så finns det saker och minnen där som jag faktiskt vill ha kvar. Tyvärr har dessa saker försvunnit i periferin och jag ser dem knappt längre. Kan det vara så, att mitt "nya liv" på Åsen har gjort att jag någon stans på vägen tappat bort mig själv helt?
Så igår kväll tog jag en trip down memory lane. Alla dessa fina minnen om hur mitt liv va en gång i tiden. Det är märkligt hur något som va så stort för mig då, nästan kan försvinna helt och hållet. Man tror att det alltid ska finnas där med automatik. Men så är det ju inte.
Man kan också välja att se det från ett annat perspektiv. Kanske är det så att jag fortfarande inte hittat mig själv. Kanske har detta halvår på Åsen och alla de nya intryck jag fått, gjort att jag nu måste stanna upp och fundera över vad jag vill ha kvar i mitt liv. Vad som betyder något och vad jag kan vara utan. Separera skrotet från kornen. Alltför mycket tid går åt till de dåliga sakerna, de som gör mig ledsen. På nåt sätt måste jag hitta ett förhållningssätt till detta. Jag har varit mitt uppe i karusellen och först nu kan jag stanna upp, ta ett steg ut och se det ovanifrån.
Det finns bitar av mig själv som jag saknar och som jag glömt bort. Det finns bitar av mig som jag ogillar och som jag inte vill ha kvar. Det finns bitar som jag önskar att jag hade och bitar som jag hoppas att jag aldrig lämnar ifrån mig. Jag tänker inte be om ursäkt för mig själv och jag tänker inte anpassa mig till det som jag anser är fel. Jag måste få leva mitt liv på mitt sätt, under de förutsättningar som finns. Varför ska man bara acceptera hur allt är? Jag är ingen kameleont. Men man ska helst inte ifrågasätta, inte konfrontera och absolut inte stanna upp och reflektera eller tänka för djupt. Man ska hela tiden bara ligga uppe på ytan och "flyta med". Flyta med i strömmen som inte har någonstans där du kan stanna upp, ingen vätskepaus eller vilostund. Det är bara att åka med, för livet varar ju ändå för evigt... eller hur va det?
Du är mitt uppe i resan nu, men ofta glömmer du bort att se det som är viktigt. Tills den dagen du får beskedet att du har cancer, ALS eller något annat skit och bara har månader kvar att leva. Först då sätts allting på sin spets och du har aldrig sett livet mer kristallklart. Då vill du att varje dag ska vara meningsfull. Först då slutar du att ta saker för givet och börjar uppskatta din omgivning. Då ser du vad som är viktigt och gör de rätta prioriteringarna. Först då inser du att du faktiskt vill leva - på riktigt. Tillsammans med dom du tycker om. På två sekunder försvinner allt det materiella, det som du byggt upp ditt liv med får helt plötsligt ingen betydelse. Är det inte något som är fel då? Kanske borde vi använda några andra byggstenar i våra liv.
Varför måste det vara cancer eller döden som får oss att inse detta, som får oss att vilja leva på ett helt annat sätt? Varför kan vi inte se detta tidigare? Och varför är det först när naturkatastrofen slår till som människor söker sig till det andliga? Är det inte märkligt? För annars finns det inte ett uns andlighet i samhället idag. Kan det vara så att vi har det för bra idag? Vi behöver inte oroa oss så mycket för de grundläggande sakerna. De flesta av oss har mat för dagen, någonstans att bo osv. Vi sitter framför våra TV apparater, datorer och med våra mobiltelefoner. Det är så vi har kontakt med varandra. Men vart tog det fysiska vägen? Vi ser ju inte varandra och vi umgås inte med varandra på något djupare plan. Det blir liksom för jobbigt på nåt sätt.
Trots det så försvinner inte våra grundläggande behov. Människor behöver närhet, omtanke och kärlek för att överleva. Så vi försöker hitta det på annat håll och det som ligger närmast till hands är det materiella. Det blir det som betyder något, det som får oss att bli glada och det är det vi lägger pengar på. Men hur kan en ny tröja eller en ny bil ersättas med omtanke och kärlek från en annan människa? När tog egot över och vi slutade se värdet i att bry oss om varandra?
I min mormors familj var dom sju syskon. Dom delade på varje liten brödsmula, det fanns inte en tanke på att någon skulle roffa åt sig något åt sig själv. Det var hårda tider och det enda sättet att överleva var att ta hand om varandra. De tog vara på det lilla och uppskattade det dom hade i varandra. Idag är det bara du själv som räknas. Och mår du dåligt - köp dig ett par nya skor, proppa i dig massa choklad eller lös problemet med ett glas vin. Vi trycker ner gråten med saker och blir bereonde av dem, för hur ska vi annars orka? Ersätter känslorna med det materiella och inser inte att det blir en obalans. Plus och minuspol går inte ihop. Men det finns inte så många andra sätt att ta till i vårt samhälle idag, för medmänniskor är något mycket sällsynt och tycks vara en utrotningshotad art. Vad har vi egentligen kvar då?
Man kan ju undra hur det kommer sig att cancern slagit till så hårt just i vår tid? Eller varför vi drabbats av så många naturkatastrofer. Finns det någon djupare koppling där? Kanske ska vi lyssna mer på vad det vill ha sagt oss, istället för attt fortsätta blunda och tänka att det händer inte mig. Vi har alla vår fria vilja så det är bara att välja hur du vill leva. Kanske är det dags att ta steget upp ur strömmen och ta till vara på ditt liv. Hitta de rätta byggstenarna och få en större behållning av livet, mer kvalitet istället för kvantité. Jag tror vi måste tänka om, ändra våra prioriteringar och börja bry oss om varandra. Livet är inte till för att du ska samla på dig massa prylar. Livet är något mycket djupare än så.
Kommentarer
Trackback