Direkt från hjärtat
Önskar att detta inlägg ska bli lite ljusare än det förra, men det ser mörkt ut. Det känns som om veckan borde lida mot sitt slut, men det är bara tisdag. Trots att dagarna är kortare nu sen vi ställde tillbaks klockan, så känns dom mycket, mycket längre. Det är segt att gå till jobbet, all energi jag hade förra veckan är borta. Ingen arbetsmoral har jag heller. Skulle helst vilja krypa ner under täcket och bara vara för mig själv hela dagarna. Jag orkar inte med alla krav som ställs av mig själv och faktiskt av andra också.
Social isolering känns som en befrielse just nu. Räcker det inte bara med att vara jag? Varför måste jag ständigt leva upp till allas förväntningar? Jag är bara människa. Ingen är bättre än jag på att vara jag. Så är det och det borde inte behöva vara mer komplicerat än så. Ändå känns det som att det inte räcker till och då kan jag lika gärna vara själv.
Orden ekar i huvudet och jag kan liksom inte få dem att försvinna. Även om jag vet att du kanske inte menade vad du sa, så har det verkligen fått mig att tänka efter. Vem är jag egentligen i andras ögon och framför allt vem vill jag vara? På nått sätt vill man ju att den självbild man har ska stämma något så när överens med hur andra ser på en.
Jag saknar min mormor något fruktansvärt nu. Önskar att hon bodde närmare så jag kunde komma över på söndagarna och fika. Bara vara och verkligen kunna prata om allt, även det som skrämmer. För jag vet att hon alltid lyssnar, alltid förstår mig och alltid har goda råd att komma med. Hon är världens underbaraste människa och jag blir tårögd när jag skriver detta.
Jag vet inte vad som skulle göra saker bättre just nu. Har funderat på att sticka till värmen, men tror inte det är det jag behöver. Har funderat på att ta ett break, men från vad vet jag inte riktigt. Vill bara bort från allt. Det är många frågor som snurrar i huvudet nu. Känner mig ensam, som att ingen riktigt förstår och som att ingen riktigt har tid att lyssna. Så jag försöker lyssna på mig själv istället.
Mitt hjärta vill fly, men min hjärna håller mig kvar. Vet att det inte hjälper så istället tillåter jag mig att känna fullt ut och det gör ont. Det gör riktigt ont just nu. Jag kan inte ljuga och påstå nåt annat. Men kanske om man tillåter sig att ha ont, så kanske såret lättare läker sen och man mår bra igen. Det vet jag att det kommer göra, men jag vet inte när.
Jag vet ingenting just nu. Jag vet ingenting.
Social isolering känns som en befrielse just nu. Räcker det inte bara med att vara jag? Varför måste jag ständigt leva upp till allas förväntningar? Jag är bara människa. Ingen är bättre än jag på att vara jag. Så är det och det borde inte behöva vara mer komplicerat än så. Ändå känns det som att det inte räcker till och då kan jag lika gärna vara själv.
Orden ekar i huvudet och jag kan liksom inte få dem att försvinna. Även om jag vet att du kanske inte menade vad du sa, så har det verkligen fått mig att tänka efter. Vem är jag egentligen i andras ögon och framför allt vem vill jag vara? På nått sätt vill man ju att den självbild man har ska stämma något så när överens med hur andra ser på en.
Jag saknar min mormor något fruktansvärt nu. Önskar att hon bodde närmare så jag kunde komma över på söndagarna och fika. Bara vara och verkligen kunna prata om allt, även det som skrämmer. För jag vet att hon alltid lyssnar, alltid förstår mig och alltid har goda råd att komma med. Hon är världens underbaraste människa och jag blir tårögd när jag skriver detta.
Jag vet inte vad som skulle göra saker bättre just nu. Har funderat på att sticka till värmen, men tror inte det är det jag behöver. Har funderat på att ta ett break, men från vad vet jag inte riktigt. Vill bara bort från allt. Det är många frågor som snurrar i huvudet nu. Känner mig ensam, som att ingen riktigt förstår och som att ingen riktigt har tid att lyssna. Så jag försöker lyssna på mig själv istället.
Mitt hjärta vill fly, men min hjärna håller mig kvar. Vet att det inte hjälper så istället tillåter jag mig att känna fullt ut och det gör ont. Det gör riktigt ont just nu. Jag kan inte ljuga och påstå nåt annat. Men kanske om man tillåter sig att ha ont, så kanske såret lättare läker sen och man mår bra igen. Det vet jag att det kommer göra, men jag vet inte när.
Jag vet ingenting just nu. Jag vet ingenting.
Kommentarer
Trackback