25-års kris [paw rihk-titt] ?!?

Ingenting har känts äkta på sista tiden. Är det kanske ensamheten som håller på att knäcka mig? Det har känts som att allt är svart liksom. Jag har försökt fokusera på de roliga, men det är som att jag inte kan ta det till mig på nåt sätt. Mina ögon har inte sett något ljus, mitt hjärta inget hopp och mitt sinne ingen ork. Jag skrattar inte ens helhjärtat längre. Drar lite på mungiporna bara. Vad är det liksom? Inte är det jag iallafall.

Mina vänner hör av sig och bryr sig vilket jag uppskattar något enormt mycket. Men även deras omtanke rinner av mig på nåt konstigt sätt. Är rädd för att vara för beroende av andra, fast det kanske är det jag behöver mest av allt just nu. Istället isolerar jag mig för att jag inte kan visa mina svaga sidor, inte låta någon ta hand om mig, inte visa att jag är ledsen. Det förväntas jämt att jag ska vara glad och när jag inte kan leva upp till det får jag skuldkänslor. Då är det bättre att vara själv.

Har man gett upp då? Nej, fo helvede. Efter träningen igår kände jag mig starkare och självförtroendet kom tillbaka. Jag gick med huvudet högt. Det svarta började äntligen luckras upp. Tittade lite på "Morgonsoffan" när jag kom hem och fick faktiskt skratta lite åt en
rolig dansk. Vad vore livet utan det danska språket?!?

Men så när jag vaknade imorse var det mörkt igen. Kunde dessutom inte hitta var jag lagt laddaren till mobilen och bara en sån liten sak fick mig helt ur balans. Imorgon har jag dock bestämt mig för att vinden ska vända. Kl 19.00 börjar jag vandra upp på skalan istället och sen ska det fortsätta uppåt hela helgen! Så är det. Och på fredag kommer H och han lyckas nästan alltid få mig på gott humör. Han snackar skånska också och det är ju så nära danskan man kan komma!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback