Becks

... som jag tänkte på imorse, hur vi lever livet som om det aldrig kommer ta slut. Vi lever som om vi vore odödliga och som att inget ont kommer hända oss. Lite skrämmande när man tänker efter. Living the dream, jo visst men allting har väl ett pris... Eller?

Vi lever ibland som om det inte finns någon morgondag. Ändå förväntar vi oss, eller snarare tar för givet, att morgondagen alltid ska komma. Visst ska man leva i nuet och inte för morgondagen, men innebär det att vi ändå alltid tar framtiden som något självklart?

Alla dessa saker som vi hela tiden förutsätter, som att vakna upp friska och krya tex. Varje kväll när vi går och lägger oss förväntar vi oss att vakna upp till allt det vi hade när vi gick och la oss. Och mitt i allt glömmer man bort att vara tacksam för det man har. Det finns ju redan där och därför är det svårt att komma ihåg att uppskatta det. Inget varar för evigt, så är det ju, ändå tar vi ständigt så mycket för givet. Tills den dan det försvinner. Då står vi där som fågelholkar och förstår inte riktigt vad som hände.

Samtidigt kan jag tycka att det blir lite moment 22 av det hela. Man ska leva som om det inte fanns någon morgondag, leva för det man har. Ja, living the dream om du så vill. En självklarhet egentligen. Varför skulle vi inte göra det? Men det är svårt att verkligen göra det fullt ut varenda dag och även om man lyckas, innebär det då att man inte längre tar något för givet?

Verkar det inte lite nonchalant? Att inte bry sig om vad som kommer och heller inte förvänta sig något av morgondagen. Eller är det precis så det borde vara... Byta ut förväntningarna mot tacksamhet istället. Låter i och för sig lite tråkigt om jag ska vara ärlig. För i förväntningarna ligger det ju så mycket mer. Som hopp, spänning och glädje. Är det inte lite det vi lever för, det som gör det roligt att leva? Känner att kärleken också borde komma in på ett hörn här någonstanns... men jag säger som Tina Turner: What's love got to do with it? Och så lämnar vi det där.

Som så många gånger förr kommer jag istället tillbaka till ordet lycka. Att vara lycklig... när är man det? Vad är lycka för dig? Det är ett ord som jag tycker förbrukas rätt ofta och det blir ett ganska, eller mycket, pretentiöst ord som man på nått sätt måste arbeta sig upp till eller göra sig förtjänt av. Men behöver det verkligen vara så?

Folk ställer ofta frågan: Är du lycklig? Som om det är ett stadium man ständigt befinner sig i. Lycka för mig är en färskvara. Att vara lycklig är inget som man är i ett års tid tid, en månad eller ens en vecka. För mig är det en känsla, en kort stund. Något som gör att hela min värld plötsligt får ett glittrande skimmer över sig. Jag vill se till att ta till vara på dom ögonblicken och sen se tillbaka på livet med tacksamhet och kunna säga: Ja, jag har haft ett lyckligt liv.