Becks

Jag tittar ut med en blick som är tom. Golvet är kallt, men trivsamt ändå på nåt sätt. Ljudet från en bön ekar ur högtalarna. Ögonen tåras och kinderna blir fuktiga. Jag fortsätter att bländas av det gula skenet.

Ett ständigt sökande, men efter vad? Jag vill inte längre irra runt, vill ju bara finna ro. Försöker lyssna men jag vet inte om jag kan höra dig längre. Förvirringen är stor och ångesten sköljer över.

Du tar min hand och jag får andas ut. Men det räcker inte längre till... Du ser väl att hjulet fortsätter snurra ändå? Jag orkar inte längre kämpa ensam.

Jag trodde du visste vad jag behöver. Trodde du om någon kände mig. Jag trodde du kunde mer än så. Jag trodde verkligen, men nu förstår jag ingenting. Du har funnits där hela mitt liv men kanske är allt bara bluff. Kanske har jag levt i inbillning och overklighet.

Men om du inte finns där... vad blir det kvar av mig då?