Becks

Vad hände med motivationen och livsgnistan? Gone, gone, gone. Jag vrider mig på kontorsstolen och spyr snart. Men det är bara att bita ihop. Träning idag, same procedure as last week. Vakna, jobba, träna, äta, sova. Samma sak om och om igen. Så slentriant och tråkigt så det finns inte. Det får en ju onekligen att börja funder över livet.

Men jag har ett hopp som bor djupt inom mig... Som en liten diamant som får mig att må bra och det största som trots allt gör mig lycklig nu. Antar att det är där mitt fokus bör vara. Som vanligt är inget enkelt och jag stretar emot. Hjärnan hittar nya vägar och tankar som bara är bullshit egentligen. Det vet jag ju och jag försöker verkligen gång på gång att knuffa bort dom. Det är svårare med känslorna, dom kan man inte bara knuffa bort. 

Har ni nån gång upplevt det som att världens alla ögon tittar på just dig? Så är det såklart inte, men det kan kännas så ibland. Gillar inte alls den känslan. Då vill jag helst bara krypa in i någon mörk grotta där ingen ser och ingen hör. Men frågan är vad som finns kvar när jag sen kommer ut. Hur mycket man än vill så kan man ju inte bara stanna kvar där inne skita i allt annat.

Varför tycks vi bry oss så mycket mer om alla andras liv än vårt eget? Hela tiden läser vi om alla runt omkring oss i tidningar, bloggar och inte minst på Facebook. Det gäller ju att hålla sig ajour med det senaste som hänt. Det skvallras och tisslas och tasslas tills man blir knäpp. Ända sen Big Brother tycks det blivit lite av en kutym att gotta sig i andras elände. Mind your own business! Jag är så less på detta! Ändå dras man lätt med i karusellen utan att ens stanna upp och tänka efter.

Ovanpå allt detta kommer sen utseendefixeringen. Vårt yttre vårdar vi som aldrig förr utan en tanke på att vi faktiskt har det vackraste inom oss. Klyschigt som fan jag vet, men det är ju så det är. Själ efter själ kvävs av botox, ätstörningar och skönhetsoperationer. Så länge du är rynkfri, spinkig och har stora bröst så är du någon. Är det det livet går ut på, att leva upp till dagens ideal av hur din kropp och ditt yttre bör se ut? Fy fan va tråkigt i så fall.

När man ligger i spillror på havets botten, då finns det många händer att greppa tag i. Men är det verkligen medkänslan hos folk som gör att de håller ut sina armar? Och då menar jag den äkta medkänslan. Eller är det först då man är glad över att det inte är en själv som ligger där? Jag är ingen Magnus Härenstam jag ställer bara frågorna. Varför tycks det vara så mycket enklare att hjälpa andra än att glädjas med andra?

När de sen lyckats ta sig upp ur dalen och istället är uppe bland molnen, var är alla andra då? Det tycks vara en ensam plats på nåt sätt. Delad glädje är dubbel glädje heter det väl? Nej det verkar inte gälla i Stockholm 2009. Istället tar något annat ofta över. Avundsjuka, rädsla, svartsjuka... ja det finns många sjukdomar.

Det verkar finnas ett enormt behov av bekräftelse. Man måste hela tiden hävda sig och deklarera sitt liv på nåt sätt. Man kan ju fråga sig varifrån bekräftelsebehovet kommer ifrån. Lägger man ihop ett plus ett så blir det egentligen inte så svårt.

Kanske var detta ett för provokativ inlägg? Kanske är det bara min hjärna som har dessa tankar. Eller så är jag helt enkelt en bitterfitta. Ja så är det kanske, men känslan då... Den finns ju faktiskt också där. Kanske vill jag bara få er att börja fundera.