Gud & människan
Inte konstigt att man blir nertryckt i det samhälle vi lever i. Största delen av det man får höra om sig själv, är ju ens dåliga sidor, när man gjort nåt fel osv. Allt annat "bra" man gör tas liksom förgivet. Man förväntas vara snäll, omtänksam och lojal osv. Så länge man håller sig inom dessa ramar är det ingen som reagerar. Men skulle så mycket som en lilltå komma utanför strecket så... BOOM! Vilket liv det blir! Alla förväntar sig alltid att alla runt omkring ska vara perfekta och felfria men man glömmer att se sig själv. Är jag verkligen så perfekt som jag vill att alla andra ska vara? Nej, verkligen inte. Hur kan jag då ha större krav på andra än på mig själv? De förväntningar man har på andra är oftast större än de man har på sig själv. Varför? Kanske för det gör mer ont att bli sviken av andra än sig själv.
Citat från en film jag såg igår och som jag inte kommer ihåg titeln på: "Om människan är skapad till Guds avbild så måste Gud ha stora problem". Jag skrattade åt det när jag hörde det, men om man börjar tänka efter så är det inte lika roligt. Om vi nu är avbilder av Gud, vad säger det då om oss? Att alla har en bit av Gud i sig. Jaha, och? Vad innebär det då?
Eftersom Gud sägs vara god, måste det ju betyda att alla människor har något gott i sig. Kanske är det vi själva som har problem och inte Gud. Problem med att ta fram och lysa upp det fina i folk. Istället trycker vi ner varandra för att själva få stå i strålkastar ljuset.
Gud är förlåtande, men betyder det att människor också är det? Jag skulle säga att det är svårare att bli förlåten av en medmänniska än av Gud. Kanske beror det på att vi inte kan ha så stora förväntningar och krav på Gud. Gud gör som Gud vill, det är bara för oss att finna oss i det. Men med människor är det annorlunda, för dom kan man påverka till en viss grad.
Vi föds alla med en del av Gud i oss, men vi har fortfarande mycket att lära. Tror vi människor ständigt behöver påminna oss om att ingen är felfri, alla gör misstag. Men är det då inte bättre att fokusera på det goda i människor, sluta ta det förgivet och lära oss uppskatta det?
Citat från en film jag såg igår och som jag inte kommer ihåg titeln på: "Om människan är skapad till Guds avbild så måste Gud ha stora problem". Jag skrattade åt det när jag hörde det, men om man börjar tänka efter så är det inte lika roligt. Om vi nu är avbilder av Gud, vad säger det då om oss? Att alla har en bit av Gud i sig. Jaha, och? Vad innebär det då?
Eftersom Gud sägs vara god, måste det ju betyda att alla människor har något gott i sig. Kanske är det vi själva som har problem och inte Gud. Problem med att ta fram och lysa upp det fina i folk. Istället trycker vi ner varandra för att själva få stå i strålkastar ljuset.
Gud är förlåtande, men betyder det att människor också är det? Jag skulle säga att det är svårare att bli förlåten av en medmänniska än av Gud. Kanske beror det på att vi inte kan ha så stora förväntningar och krav på Gud. Gud gör som Gud vill, det är bara för oss att finna oss i det. Men med människor är det annorlunda, för dom kan man påverka till en viss grad.
Vi föds alla med en del av Gud i oss, men vi har fortfarande mycket att lära. Tror vi människor ständigt behöver påminna oss om att ingen är felfri, alla gör misstag. Men är det då inte bättre att fokusera på det goda i människor, sluta ta det förgivet och lära oss uppskatta det?
Kommentarer
Trackback