Not of this earth
Igår föll tårarna. Va hemma hos Andreas och spelade Guitar Hero och på vägen hem därifrån sköljdes allt över mig. Jag kom hem till en kall lägenhet, men som ändå tog emot mig med en varm famn. Jag har pyntat så fint med stjärna och ljusstake i fönstren. Mysfaktorn är på hög nivå hemma hos mig just nu! Jag kröp ner i sängen, lyssnade på "In this river" och kände mig så bortkommen på nåt sätt. Låg och tänkte på allt, önskade någon var där som kunde klappa mig på huvudet som pappa gjorde när jag va liten. Då var jag den tryggaste flickan i hela världen. Vad är jag nu, vad har jag blivit? Orkar inte ens tänka på det.
Ibland vill man bara lämna denna värld. Kommer jag någonsin komma vidare, förbi alla tankar? Hur jag än vänder och vrider på saker och ting, kommer jag alltid fram till samma svar känns det som. Jag har fastnat i en återvändsgränd, vevar febrilt med armarna men fortsätter sjunka. Kanske behöver jag dalarna för att kunna nå riktigt högt på topparna. Är rädd för att visa mig svag. Vill så gärna berätta, men vem ska förstå? Bara jag själv har sett livet från mina ögon. Jag borde vara världens gladaste, men just nu känns det inte så. Kanske går jag omkring och håller upp en fasad, när det råder kaos på insidan. Eller så är det så här jag är.
Jag lät ljusslingan på balkongen vara tänd i natt när jag somnade. Det fick mig att känna mig lite lugnare på nåt sätt. När jag lämnade lägenheten i morse var det med en klump i halsen och oro i magen. Ikväll kommer jag sitta ensam i ett kalt hotellrum i en främmande stad.