Kärlek
Ibland är det inte lätt att tycka om sig själv. I alla fall inte för mig. Jag är liksom aldrig nöjd, strävar efter en perfektionism som inte finns. Jag vet ju att ingen människa är perfekt, och andras brister kan jag ta och lättare hantera. Men med mina egna är det svårare. Jag antar att jag tar åt mig för mycket av saker, har svårt att vara ”stolt” över mig själv. De dåliga egenskaperna står i förgrunden och döljer de positiva och därför nedvärderar jag ständigt mig själv.
När jag var liten var jag omringad av kärlek. Det enda som fanns runt omkring mig var kärlek. Mamma, pappa, mormor, faster, farfar, ja alla överöste mig med kärlek. När man blir äldre funkar det inte riktigt så. Inte för att jag inte har haft människor som tyckt om mig, men man träffar fler och fler människor ju äldre man blir och en del av dessa har satt djupa sår. Tiden läker alla sår sägs det, men jag undrar om den verkligen gör det… Vissa saker har liksom etsas sig fast och en del sår borrat sig lång in i hjärtat. Och även de sår som faktiskt har läkt, lämnar ändå ett ärr, en sårskorpa efter sig, som ibland rivs upp. Minnena sitter kvar, inte bara i hjärnan utan i hela kroppen, i varje cell. De kan dyka upp helt plötsligt av en doft, av en viss plats eller en låt på radion. Det är märkligt hur kroppen faktiskt lagrar känslor och upplevelser i saker som finns runt omkring. Hur mycket den tar in av periferin i de händelser man är med om. Den känner av allt som finns där och när man sen senare i livet stöter på dessa attribut reagerar kroppen ofrivilligt på dessa. Ibland positivt, ibland negativt.
Undrar om Jesus nån gång tvivlade på sig själv. Han som ska föreställa den bästa av alla förebilder, hände det nånsin att han tyckte illa om sig själv? Han som älskade alla, älskade han även sig själv? Jag tror vi visar varandra alldeles för lite kärlek. Vi vårdar vårt yttre så otroligt mycket, men själen glöms nog ofta bort. Vi ser ju egentligen bara människors skal, vissa är tjockare än andras. Ibland får vi äran att öppna en av dörrarna hos en person och få en snabb titt vad som egentligen finns därinne. Ett fåtal människor har man privilegiet att få dela många år av livet med och där står de flesta dörrarna så småningom på vid gavel. Man ser den andres sår och han eller hon ser dina. Men det finns alltid en risk med det. Ju fler dörrar man öppnar desto mer sårbar blir man, men det finns också mycket att vinna.
Eftersom jag själv varit så överröst av kärlek, har jag ett stort lager av den varan att ge. Men mycket lite av det går till mig själv. Världen är hård. Man ska klara sig själv och gör man inte det, så gäller det att ha ett skyddsnät av vänner, familj, husdjur – vad som helst som finns där och skyddar med kärlek. Har man inte det är det kört. För nånstans tror jag ändå att det är kärlek som läker såren, inte tiden.