Att stanna eller gå
Idag åker min lilla plutt iväg! Kommer sakna dig!!! Första helgen helt utan dig på väldigt länge... Vi får ta igen det nästa vecka och ta vara på varje dag! =)
Tänkte på hur mycket man förändras genom åren... Det som man aldrig kunnat tänka sig göra för tio år sen, har man gjort sjuttioelva gånger idag, de spärrar man hade då är för längesen upplåsta. De värderingar man hade har ändrat skepnad och man ser på saker och ting ur nya synvinklar. Hela tiden formas man som människa. Det du var nöjd med igår, är inte tillräckligt nog imorgon. Man kräver hela tiden mer av sin omgivning. Nya personer träder in i ens liv, gamla försvinner, andra hänger sig enträget kvar och man undrar varför? Varför har vi ibland så svårt att släppa taget och våga möta förändringen. Vad är det som säger att det gamla och välkända är det bästa och det nya, okända innebär en förändring man ofta är rädd för. Vi vågar inte lämna tryggheten för att utforska något nytt. Ingenting är bestående, så varför inte bara möta förändringen, face to face. Istället för att vända ryggen till och bara se på det som varit. Om allt ändå ständigt är under förändring är det väl bättre att agera kameleont än landkrabba?!
Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa hörn är lite av spänningen med livet. Men personer och saker runt omkring oss har en förmåga att få oss att bara se husväggen. Något som en gång varit perfekt kanske inte är det idag, men ändå håller vi oss kvar i det, hoppet och tryggheten. Vi hoppas och vill att det ska vara som det en gång varit. Vi känner till det väl och känner oss trygga i det. Men om vi inte är nöjda med det som är nu, varför stannar vi då kvar där? Vad är det vi är så rädda för - att förlora? Men finns det något att vinna på att stanna kvar? När vet man om man ska stanna eller gå?
Saker och ting förändras som vi inte kan påverka, hur mycket vi än vill. Det som varit det sämsta i mitt liv kan också vara det som en dag leder mig fram till det bästa, om jag bara vågar ta steget och övervinna rädslan. Utan sorg, ingen glädje. Utan rädsla, ingen trygghet. Utan dalar, inga toppar. Allt kompletterar varandra.
Tänkte på hur mycket man förändras genom åren... Det som man aldrig kunnat tänka sig göra för tio år sen, har man gjort sjuttioelva gånger idag, de spärrar man hade då är för längesen upplåsta. De värderingar man hade har ändrat skepnad och man ser på saker och ting ur nya synvinklar. Hela tiden formas man som människa. Det du var nöjd med igår, är inte tillräckligt nog imorgon. Man kräver hela tiden mer av sin omgivning. Nya personer träder in i ens liv, gamla försvinner, andra hänger sig enträget kvar och man undrar varför? Varför har vi ibland så svårt att släppa taget och våga möta förändringen. Vad är det som säger att det gamla och välkända är det bästa och det nya, okända innebär en förändring man ofta är rädd för. Vi vågar inte lämna tryggheten för att utforska något nytt. Ingenting är bestående, så varför inte bara möta förändringen, face to face. Istället för att vända ryggen till och bara se på det som varit. Om allt ändå ständigt är under förändring är det väl bättre att agera kameleont än landkrabba?!
Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa hörn är lite av spänningen med livet. Men personer och saker runt omkring oss har en förmåga att få oss att bara se husväggen. Något som en gång varit perfekt kanske inte är det idag, men ändå håller vi oss kvar i det, hoppet och tryggheten. Vi hoppas och vill att det ska vara som det en gång varit. Vi känner till det väl och känner oss trygga i det. Men om vi inte är nöjda med det som är nu, varför stannar vi då kvar där? Vad är det vi är så rädda för - att förlora? Men finns det något att vinna på att stanna kvar? När vet man om man ska stanna eller gå?
Saker och ting förändras som vi inte kan påverka, hur mycket vi än vill. Det som varit det sämsta i mitt liv kan också vara det som en dag leder mig fram till det bästa, om jag bara vågar ta steget och övervinna rädslan. Utan sorg, ingen glädje. Utan rädsla, ingen trygghet. Utan dalar, inga toppar. Allt kompletterar varandra.
Kommentarer
Trackback