"Den som är fri från synd skall kasta första stenen"
En av de sämre sakerna med att vara sig själv är att man inte kan se sig själv utifrån. Det går ju inte att komma undan, när det gäller mig själv så är jag alltid partisk. Visst kan jag ångra saker jag gjort och tyckt att jag borde handlat annorlunda i vissa situationer, men det enda jag kan göra då är ju att lära mig av mina misstag och gå vidare. Jag har ju alltid massa egna (bort)förklaringar och anledningar till varför jag gjorde som jag gjorde: "jag hade en dålig dag", "jag hade det stressigt på jobbet" eller jag hade fått för lite sömn" osv. När det kommer till oss själva är vi alltid så förstående över vårt handlande men hur är det när det gäller andra?
Jag tror vi ofta bara ser det yttre hos personer, och då menar jag inte utseendet, utan beteendet hos folk. Vi ser att människor gör si eller så och utifrån det dömer vi. Hela stan kryllar av små jurymedlemmar som ständigt fäller utslag. Skillnaden på oss amatörer och den professionella domstolsnämnden är att vi ofta glömmer förundersökningen, vår dom verkställs utan att låta försvarsadvokaten tala. Och i det mentala livet har alla råd med en försvarsadvokat.
Det svåra är att alla inte har Silbersky som försvar utan kanske någon liten skit som inte har ett dugg erfarenhet och knappt vet vad lagboken är eller vilka paragrafer som finns att tillgå. Hur fasen ska jag kunna ge dessa människor en rättvis dom?
Vilka är det då som har förmånen att ha Leffe vid sin sida? Jo mina vänner! Ju mer jag lär känna mina friends och ju mer de lär känna mig desto mer förmåner får vi och bygger på vår egna lilla lagbok. Vi hittar lättare rätt paragrafer och argumentationer och då blir också chansen större att domen blir rättvis. För visst är det lättare att döma främlingar än sina vänner, eftersom där har man inte lika mycket bakgrundsfakta.
Jag såg ett program på tv för några veckor sen som handlade om dödsstraff. En kvinnas dotter hade blivit brutalt mördad av en annan människa. Mamman som förlorat sin dotter var först väldigt angelägen om att mördaren skulle få döden som straff (I don't blame her!!), men efter ett tag bestämde hon sig för att träffa honom face to face. Deras samtal blev längre och längre och fler och fler. Mamman började förstå att det fanns förklaringar till personens handlande. Han hade haft en tuff uppväxt med en pappa som förgripit sig sexuellt på honom och mycket våld förekom i familjen. Deras samtal ledde till slut till att mamman istället kämpade för att personen som mördat hennes dotter skulle få leva.
Ja, jag vet detta är ett väldigt extremt fall, men jag tycker det bevisar min teori. Vet inte hur jag själv skulle betett mig i mammans situation, har svårt att tro att jag skulle kunna förlåta någon som dödat mitt barn, men man kan kanske i alla fall förstå varför. Och i vardagslivet tror jag det finns många människor som jag skulle kunna förlåta och förstå lättare om jag bara tog mig tid att lyssna. Jag är själv mänsklig vad får mig att tro att inte andra är det?
Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer."
Jag tror vi ofta bara ser det yttre hos personer, och då menar jag inte utseendet, utan beteendet hos folk. Vi ser att människor gör si eller så och utifrån det dömer vi. Hela stan kryllar av små jurymedlemmar som ständigt fäller utslag. Skillnaden på oss amatörer och den professionella domstolsnämnden är att vi ofta glömmer förundersökningen, vår dom verkställs utan att låta försvarsadvokaten tala. Och i det mentala livet har alla råd med en försvarsadvokat.
Det svåra är att alla inte har Silbersky som försvar utan kanske någon liten skit som inte har ett dugg erfarenhet och knappt vet vad lagboken är eller vilka paragrafer som finns att tillgå. Hur fasen ska jag kunna ge dessa människor en rättvis dom?
Vilka är det då som har förmånen att ha Leffe vid sin sida? Jo mina vänner! Ju mer jag lär känna mina friends och ju mer de lär känna mig desto mer förmåner får vi och bygger på vår egna lilla lagbok. Vi hittar lättare rätt paragrafer och argumentationer och då blir också chansen större att domen blir rättvis. För visst är det lättare att döma främlingar än sina vänner, eftersom där har man inte lika mycket bakgrundsfakta.
Jag såg ett program på tv för några veckor sen som handlade om dödsstraff. En kvinnas dotter hade blivit brutalt mördad av en annan människa. Mamman som förlorat sin dotter var först väldigt angelägen om att mördaren skulle få döden som straff (I don't blame her!!), men efter ett tag bestämde hon sig för att träffa honom face to face. Deras samtal blev längre och längre och fler och fler. Mamman började förstå att det fanns förklaringar till personens handlande. Han hade haft en tuff uppväxt med en pappa som förgripit sig sexuellt på honom och mycket våld förekom i familjen. Deras samtal ledde till slut till att mamman istället kämpade för att personen som mördat hennes dotter skulle få leva.
Ja, jag vet detta är ett väldigt extremt fall, men jag tycker det bevisar min teori. Vet inte hur jag själv skulle betett mig i mammans situation, har svårt att tro att jag skulle kunna förlåta någon som dödat mitt barn, men man kan kanske i alla fall förstå varför. Och i vardagslivet tror jag det finns många människor som jag skulle kunna förlåta och förstå lättare om jag bara tog mig tid att lyssna. Jag är själv mänsklig vad får mig att tro att inte andra är det?
Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer."
Kommentarer
Trackback