Becks

Det är jobbigt att bråka med dom man älskar. Det gör ont. Ändå händer det, att man bråkar alltså. Det jobbiga är när bråket aldrig tar slut, det är ständigt samma sak som återkommer. Vi har för svårt att förstå varandra, kan bara se saker ur vår egen synvinkel. Men hur mycket måste jag öppna upp ögonen när alla andra bara blundar? Ibland skulle jag också vilja blunda, men varje gång jag försöker så tjuvkikar jag! Jag klarar helt enkelt inta av att blunda.

Så eftersom jag inte blundar har jag istället en miljard försvarsmekanismer inom mig. De vet vad jag klarar av och inte klarar av, det värsta är att jag oftast inte märker att de finns. De arbetar i det dolda och jag har ingen kontroll över dem. Undrar hur jag skulle klara av livet utan de försvarsmekanismer som kroppen har. Ibland blir jag faktiskt lite irriterade på att de finns där! Jag vill gärna se saker som de är, svart på vitt, och då känns det som försvarsmekanismerna lurar mig. De vilseleder mig och undangömmer mig sanningen. Kanske måste de finnas, kanske hade jag gått under om de inte funnits, kanske är det dom som skyddar mig. Men hur kul är det att leva ett liv som är på låtsas?

Om jag lever tills jag är åttio, undrar hur jag kommer vara då. Kommer jag vara klokare, kommer alla de frågor som jag har vara besvarade eller kommer jag alltid gå genom livet och undra...?