T-banan = fångarna på fortet
Stockholms morgontrafik är verkligen inte rolig, särskilt inte på tunnelbanan! Vad är det för fel på folk egentligen? De tror att de är kungar och drottningar allihopa och man själv är någon beige siluett som ska tassa runt på tå för dem eller vad? Idag när jag va på väg till jobbet och det var dags att gå av, tror ni folk har respekt att göra väg så jag kommer fram? Nej, nej! Här får jag kliva över både väskor och hundar och allt vad det är, likt en cell på fångarna på fortet och utanför skriker Gunde: skynda, skynda! Och så, när jag äntligen kämpat mig igenom banan och kommit fram till dörrarna vad händer? Jo då kommer ytterligare en stressad stockholmare som har så bråttom att kliva på så hon rusar rakt in i mig! Men det fanns en skillnad på henne och resten av passagerarna. Hon sa förlåt. Helt otroligt! Men hon sa det, högt och tydligt också. Och helt plötsligt försvann det gråa molnen och blixtrarna runt omkring mig. Tack vare hennes ursäkt.
Vi stockholmare är lite roliga ändå. Vi bor i en storstad för vi skulle aldrig klara av en liten håla med fem invånare där alla känner alla. Vi vill ha mycket människor runt omkring oss, ändå är vi så förbannat rädda för kroppskontakt. När man går på t-banan letar man automatiskt, möjligen omedvetet, efter en plats som är så enskild som möjligt. Helst vill man ju ha en plats där alla fyra säten är tomma, då kan man ju till och med lägga upp väskan på sätet bredvid och på så sätt markera att den platsen minsann är upptagen! Och går man på bussen gör man likadant. Men varför, vad är vi så rädda för? Är det att personen vi hamnar bredvid ska få fnatt och helt plötsligt sätta en knarkspruta i låret på oss? För det lär ju knappast hända. Ändå gör ju SL verkligen allt för att hjälpa oss med denna fobi, genom att ständigt ha försenade tåg, så vi får öva oss i att ha kroppskontakt med tjugo personer samtidigt. Och ve och fasa om någon sen vill gå av! Då får man tusen förbryllade blickar på vägen ut och man riktigt hör hur folk tänker: "Vad f-n måste du gå av nu för!" Ingen vill ju helst behöva flytta på sig. Nästa gång jag åker tunnelbana tar jag med mig megafonen och när jag ska gå av är det bara att ta upp den och säga: AVSTIGNING FÖR SAMTLIGA!
Vi stockholmare är lite roliga ändå. Vi bor i en storstad för vi skulle aldrig klara av en liten håla med fem invånare där alla känner alla. Vi vill ha mycket människor runt omkring oss, ändå är vi så förbannat rädda för kroppskontakt. När man går på t-banan letar man automatiskt, möjligen omedvetet, efter en plats som är så enskild som möjligt. Helst vill man ju ha en plats där alla fyra säten är tomma, då kan man ju till och med lägga upp väskan på sätet bredvid och på så sätt markera att den platsen minsann är upptagen! Och går man på bussen gör man likadant. Men varför, vad är vi så rädda för? Är det att personen vi hamnar bredvid ska få fnatt och helt plötsligt sätta en knarkspruta i låret på oss? För det lär ju knappast hända. Ändå gör ju SL verkligen allt för att hjälpa oss med denna fobi, genom att ständigt ha försenade tåg, så vi får öva oss i att ha kroppskontakt med tjugo personer samtidigt. Och ve och fasa om någon sen vill gå av! Då får man tusen förbryllade blickar på vägen ut och man riktigt hör hur folk tänker: "Vad f-n måste du gå av nu för!" Ingen vill ju helst behöva flytta på sig. Nästa gång jag åker tunnelbana tar jag med mig megafonen och när jag ska gå av är det bara att ta upp den och säga: AVSTIGNING FÖR SAMTLIGA!
Kommentarer
Trackback