En underlig känsla...
Har en konstig besk känsla i kroppen på nåt vis... Den har funnits där sen igår kväll, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske är det höstens vindar som trängt sig in. Ett slags lugn har lagt sig inom mig men ändå är jag inte riktigt i balans. Små tecken gör mig hela tiden påmind om att sommaren verkligen är förbi. Sneglade på mina flipflops som fortfarande ligger kvar på skostället i hallen. När slutade jag använda dom? På väg till jobbet kände jag att det nog är dags att sätta på sig vantar snart. När blev det kallt? Satt och tittade ut genom fönstret idag på lunchen och såg ett par gula löv ligga på marken. När föll dom? Allt man sett fram emot är förbi, solen och värmen, ölen på medis, kunna gå barfota och i kjol. Framför mig ligger nu höst, mörker, kyla och vinter. Nu dröjer det innan man kan grilla, ha picknick i Tantolunden, sitta på bryggan med jordgubbar och vin och dingla med fötterna i vattnet. Allt har susat förbi i en väldig fart, men minnena lever som tur är kvar.
Var iallfall otroligt skönt på min cykeltur i morse. När jag vaknade och såg att solen sken sa jag högt för mig själv: Gu va härligt! Inte varje dag jag vaknar med den inställningen kan jag säga. Det är en sån frihetskänsla att bara sätta sig på cykeln och glida i väg på mornarna och slippa trängseln i tunnelbanan. Jag får en stund bara för mig själv, att filosofera, andas in morgonluften och njuta av utsikten över Stockholm från Liljeholmsbron. På nåt sätt samlar jag in energi till dagen, min egen form av meditering.