Bad day
Har bokat tid hos doktorn, är ni nöjda nu?!? Kändes lite bättre i magen igår, men idag är det samma skit igen. Det värsta är att jag fick ingen tid förrän på torsdag, så jag får gå med smärtan tills dess.
Hade en riktig "bad day" igår. Usch, allt va bara fel. Vädret, omgivningen, men mest mig själv. Hatar dom där dagarna när man känner sig så uppgiven, någon slags likgiltighet för livet på nåt sätt. Är det så här det ska vara? Vad hände med de blomsterfyllda ängarna, den stillsamma skogen och det omslutande havet? Det är som att för varje år som går så blir luften tyngre och tjockare. Så mycket som tynger ner och så lite som lyfter mig upp. Alla mina drömmar och förhoppningar om världen krossas en efter en. Ögonen öppnas mer och mer, samhället formar mig likt en oslipad diamant. Vi är alla små ädelstenar.
Såg en film en gång, minns inte vilken det var, men det var någon i filmen som sa: "Du måste se bortom allt". Beyond the clouds. Kanske är det det man borde göra ibland. Vill gärna tro att det finns en grön äng där borta. Men ju längre ifrån man kommer, desto mer suddig blir skärpan och desto svårare att se något. Benen förlamas och man kan inte röra sig, man står kvar mitt i allt. Försöker sträcka sig framåt, men räcker inte ända fram. I slutändan står man helt ensam kvar. Vad händer om jag faller? Vore det så hemskt? Jag vet ju att det finns någon där och fångar upp mig. Han som bär alla glittrande stenar.
Hade en riktig "bad day" igår. Usch, allt va bara fel. Vädret, omgivningen, men mest mig själv. Hatar dom där dagarna när man känner sig så uppgiven, någon slags likgiltighet för livet på nåt sätt. Är det så här det ska vara? Vad hände med de blomsterfyllda ängarna, den stillsamma skogen och det omslutande havet? Det är som att för varje år som går så blir luften tyngre och tjockare. Så mycket som tynger ner och så lite som lyfter mig upp. Alla mina drömmar och förhoppningar om världen krossas en efter en. Ögonen öppnas mer och mer, samhället formar mig likt en oslipad diamant. Vi är alla små ädelstenar.
Såg en film en gång, minns inte vilken det var, men det var någon i filmen som sa: "Du måste se bortom allt". Beyond the clouds. Kanske är det det man borde göra ibland. Vill gärna tro att det finns en grön äng där borta. Men ju längre ifrån man kommer, desto mer suddig blir skärpan och desto svårare att se något. Benen förlamas och man kan inte röra sig, man står kvar mitt i allt. Försöker sträcka sig framåt, men räcker inte ända fram. I slutändan står man helt ensam kvar. Vad händer om jag faller? Vore det så hemskt? Jag vet ju att det finns någon där och fångar upp mig. Han som bär alla glittrande stenar.
Kommentarer
Trackback