Stay in bed
I dag är en sån där dag som jag bara vill ligga kvar i sängen. Jag borde helt enkelt inte gå upp utan istället dra täcket över mig och bara försvinna. Gå i ide för en dag. Jag var så trött när jag vaknade, visste inte riktigt var jag befann mig och hade fått för mig att det var helg. Men det var bara att stappla sig upp, duscha och klä på sig och traska iväg till jobbet. Suck! Allt var så motigt och jobbigt i morse, välja kläder, äta frukost, packa ner träningskläderna, ja allt! Det enda som var skönt var att jag vaknade upp ensam och slapp irritera mig på någon annan. Hade ångest också, ångest över att jag inte kunnat träna på hela veckan och ångest över att det blivit för många bullar och kakor och annan onyttig mat nu på kursen. Känner mig som en degklump på jäsning som bara sväller och sväller...
Kommer i alla fall så småningom till tunnelbanan, fasar för att jag ska träffa på någon bekant för jag var inte på prathumör överhuvudtaget. Önskade att jag hade haft en sån där osynlighetsmantel som Mio har i Mio min Mio. Men som tur var, var det bara främlingar på tåget. Sätter mig vid en fönsterplats, läser Elvis och sluter sen ögonen för att få en sista vilostund innan arbetsdagen börjar. Vad händer? Jo naturligtvis har snubben mitt emot mig sin Mp3 på högsta volym! Och det är inte Beethovens symfoni han spelar direkt. Herre Gud... why?! Seriöst, varför ska såna saker alltid hända när man är som tröttast? Jag orkar inte.
Det var oerhört skönt att komma hem till min stad igår. Känslan när man kommer tillbaka till Stockholm är alltid lika härlig. Spelar ingen roll om man varit borta tre dagar, tre veckor eller tre månader, känslan är alltid densamma. Man andas in luften, känner atmosfären och hur man liksom omfamnas av den på något sätt. Tanken slår mig: "Här hör jag verkligen hemma!" Jag är en nollåtta, från topp till tå. Skönt att slippa alla "käcka" göteborgare och spårvagnarnas ständiga brummande.
Kommer i alla fall så småningom till tunnelbanan, fasar för att jag ska träffa på någon bekant för jag var inte på prathumör överhuvudtaget. Önskade att jag hade haft en sån där osynlighetsmantel som Mio har i Mio min Mio. Men som tur var, var det bara främlingar på tåget. Sätter mig vid en fönsterplats, läser Elvis och sluter sen ögonen för att få en sista vilostund innan arbetsdagen börjar. Vad händer? Jo naturligtvis har snubben mitt emot mig sin Mp3 på högsta volym! Och det är inte Beethovens symfoni han spelar direkt. Herre Gud... why?! Seriöst, varför ska såna saker alltid hända när man är som tröttast? Jag orkar inte.
Det var oerhört skönt att komma hem till min stad igår. Känslan när man kommer tillbaka till Stockholm är alltid lika härlig. Spelar ingen roll om man varit borta tre dagar, tre veckor eller tre månader, känslan är alltid densamma. Man andas in luften, känner atmosfären och hur man liksom omfamnas av den på något sätt. Tanken slår mig: "Här hör jag verkligen hemma!" Jag är en nollåtta, från topp till tå. Skönt att slippa alla "käcka" göteborgare och spårvagnarnas ständiga brummande.
Kommentarer
Trackback