Becks

Det är en grym värld vi lever i. Och då menar jag inte grym som i asbra, häftig, fett med bra. Nej då menar jag elak, hård, obarmhärtig. Ständigt ser jag människor, vänner runt omkring mig som far illa, som råkar ut för orättvisa saker, den ena tuffare än den andra. Själv levde jag hela min barndom fram tills jag fyllde 18 i en tjock, isolerad värld där ingen ondska fanns. Jag har inga hemska barndomsminnen eller några skelett gömda i garderoben. Jag har fått en stabil grund att stå på. Jag har insett att jag är väldigt lyckligt lottat för detta.

När människor som man älskar far illa önskar man bara att man kunde ta bort smärtan från deras kroppar. Att man kunde fungera som något slags skyddsnät för dem. Men jag är ingen Gud och min vilja kan inte alltid ske. Men trots att människor ständigt utsätts för smärta på olika sätt så tycks vi för det mesta hitta ett sätt att resa oss upp igen. Jag fascineras av detta, jag undrar vad det är som får folk att fortsätta kämpa, att varje dag stiga upp ur sängen. Är det kärleken, tron eller hoppet?
 
"Om jag känner alla hemligheter och har hela kunskapen och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men saknar kärlek, är jag ingenting... Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp... Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den... Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."