Helvetes j-vla piss måndag

Vaknade till det fruktansvärda pipet av väckarklockan på telefonen. Jag pressade motvilligt upp ögonlocken, tryckte på snooze-knappen och lät sen ögonen slutas för att somna om. I fem korta minuter, sen pep mobilhelvetet igen. Jaja, jag ska gå upp tänkte ja, men huvudet och kroppen tycktes inte hänga ihop så jag somnade om lika fort igen. Så ytterligare tre minuter senare satte stereojäveln igång, och jag förbannade mig själv för att jag aktiverat den för alarm kvällen innan. Fjärrkontrollen låg, vad som tycktes vara flera kilometer, långt borta från sängen. För att få tyst på oljudet var jag alltså tvungen att kliva upp och lämna de mjuka kuddarna, de lena lakanen och det varma täcket. Jag stod där brevid sängen som såg så ensam och tom ut utan mig.

Sakta började jag återvända till verkligheten och kom på att jag i min galenskap ställt klockan lite tidigare för att hinna gå en morgonpromenad före jobbet. Jag drog upp persiennerna och tittade ut. Blev inte gladare av det kan jag säga. Tittade på klockan och svor högt för mig själv, skulle jag hinna promenera var det dags att sätta fart. Jag hatar att stressa på mornarna, humöret blir inte det bästa då men jag försökte ändå tänka positivt. Förhoppningsvis skulle jag bli piggare och gladare efter att jag rört lite på mig.

Så jag käkade en macka och gav mig sen ut i det gråa vädret. Satte lurarna i öronen och njöt av The Frey - "How to save a life." Humöret stabiliserades något till typ 12 på skalan. Det märktes att sommarlovet börjat för det va inte mycket folk ute vilket passade mig perfekt! 45 minuter senare hoppade jag på t-banan som så klart va knökfull, men folket var trevliga trots detta och jag höjdes till 14. Kliver av tuben och upptäcker att det spöregnar ute och mitt paraply är givetvis hemma. Detta resulterar i att jag sjönk till 11. Kommer fram något blöt till jobbet och hinner sitta 4 minuter innan den jävla telefonen ringer.

Förra veckan satt jag 4 timmar och gjorde förtielva olika arbetsgivarintyg, och på en skala mellan 1-25 är det 1 i "rolighetsgrad". Det första som händer måndag morgon är att en anställd ringer och klagar på hur jag har fyllt i dessa jävla intyg. Jag sitter och argumenterar med denna människa i säkert en halvtimme samtidigt som jag försöker låta trevlig och känner hur humöret sjunker steg för steg neråt på skalan. Till slut orkar jag inte mer. Jag kapitulerar och gör som hon säger. Humöret är nere på 1.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback