Becks

Elände. Det är vad jag omges av just nu, som så många andra, verkar det som. Elände. Det är vår i luften, men ingen i min umgängeskrets verkar må riktigt bra. Det osar runt omkring, men det är dessvärre inte oset av engångsgrillar och Dennis korvar som blir kolsvarta. Nej, det är oset av tankar och besvär. Så många som söker. Söker efter sig själva, uppmärksamhet eller söker efter något annat. Alla vill vi höras. Alla har vi ett stort behov av att synas och få bekräftelse. Alla vill säga sin mening, men inte höra vad någon annan har att säga. Att få visa upp sig, bli avundad av andra eller få folks medkänsla är det vi tycks sträva efter. Träffar vi någon gammal barndomsvän så frågar vi inte hur denna mår utan pladdrar på om oss själva så mycket det bara går. Intresset för andra människor verkar mer och mer tyna bort. Varför har vi så svårt att se andra än oss själva?
All den uppmärksamhet vi ständigt letar efter och så gärna vill ha kan vi aldrig få om vi inte heller börjar bry oss om varandra. Ge och ta heter det ju. Inte ta och sen ge. Hur ska vi kunna bli lyckliga om vi bara ser oss själva och inte någon annan? Jag tror inte på att människan är en ensamvarg. Vi överlever inte på egen hand, vi behöver varandra. Precis som du behöver andra behöver andra också dig. Alla vill höras och synas men ingen vill lyssna och vårt behov av bekräftelse kan därför aldrig bli uppfyllt. Vi behöver näringen från varandra men ingen vill ge, bara ta. "Att förstå andra för att själv bli förstådd", "delad glädje är dubbel glädje." Ja, citaten är många och kan tyckas löjliga men det finns ändå en mening i många av dem. Lika mycket som vi empatiserar med människors smärta, lika mycket ska vi också kunna glädjas åt andras lycka. Istället blir vi avundsjuka och svartsjuka. Har ni tänkt på att dessa ord faktiskt slutar med ordet sjuk...?

Vi pratar högre och högre för om ingen hör eller ser mig, vem är jag då? Fokus ligger ständigt på oss själva, det gäller för mig att få ut så mycket som möjligt av mitt liv. Hela tiden en hetsjakt. Vi inbillar oss att vi mår bra när vi hörs för då tror vi också att vi syns. Men hur ska vi själva synas om vi inte ser andra? Hur ska vi finna lyckan då? För det är väl det som alla vill. Men lyckan kan inte bli någon äkta, djup känsla när vi bara bryr oss om vårt ego. Det är vårt ego som styr samhället och det är vårt ego som förstör. Persbrandt formulerar lycka på ett optimalt sätt när han säger:

  "Jag tycker att lycka är ett jävligt abstrakt och överskattat uttryck!"

Klart som fan att det är det, eftersom lycka numera är något som endast ska tillfredställa vårt eget ego. Ser vi att någon annan är lycklig känner vi oss själva misslyckade och tanken kommer som ett brev på posten: "Jag vill ju också va lycklig!" Eftersom vi inte får lyckan från varandra längre har vi börjat hitta substitut för det. Vi köper en ny tröja och lurar på så sätt vårt ego att må bra. Vi finner "lycka" i att visa upp våra kroppar, nya frisyrer, moderna kläder och sminkade ansikten. För vårt behov av tillfredställelse kommer aldrig att försvinna utan det måste ständigt fyllas på. Så då fyller vi på med falska kopior av det som ska få oss att må bra. Vi köper större hus, nyare mobiler och finare bilar. Har vi inte stora bröst så fyller vi dem med silikon och vips så är behovet fyllt, eller...? 

En sak som jag verkligen förundras över är hur vi i västvärlden tycks ha allt, men ändå finns det något vi saknar och ständigt söker efter. Den där sanna livsglädjen i ögonen. Den finns hos oss när vi föds och sen försvinner den sakta men säkert ju äldre vi blir. Många människor som besökt u-länder är så förbluffade av att människorna där, som knappt har mat för dagen och bor i skruttiga små hyddor, trots detta har en helt annan blick i sina ögon än vad vi i "pengavärlden" har. Vad är det dom har som inte vi har? Jo, de ser döden i vitögat varje dag och vet därför värdet av livet och inser hur bräckligt det är. De har lärt sig att uppskatta det som verkligen betyder något och inga materiella saker i världen kan någonsin ersätta det.

Vill vi verkligen fortsätta att leva på ytan där saker som omsorg, medmänsklighet och förståelse inte betyder något utan istället har ersatts av materialism, utseende och självfixering. Det som finns under allt det där, under ytligheten, spelar inte längre någon roll. För så länge jag har den högsta rösten av alla så lyckas jag också hålla mitt ego levande. Sorlet av röster blir bara högre och högre runt omkring oss och tills sist hör man inte ens själv vad man säger. Men om alla vill höras och synas och ingen någonsin lyssnar, var kommer vi sluta då?