Becks

Så var det dags för ännu en kurs att börja. Jag var inte så där jättetaggad, men det var ändå skönt med en annan miljö och träffa bekanta ansikten igen. Eftersom det var ett nytt kursavsnitt var dock ett ansikte främmande för mig, nämligen lärarens. En medelålders man som var så blek att han såg skrämmande sjuk ut vid första ögonkastet. När han sen börjar prata blir det ännu värre. Det visar sig att mannen inte rör på käken i samband med att orden formuleras i hans mun. Istället är det som att tänderna sitter ihop med klister när han pratar. Herre gud, tänker jag, ska jag behöva lyssna på detta i två hela dagar utan att somna. Lycka till... Hela förmiddagen sitter jag sen och kan inte undgå känslan av att det är något mycket märkligt med denna man, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag flyter bort i tankarna och börjar mer och mer fokusera på denna människa som står framför mig. Inte nog med att tänderna sitter ihop, han har dessutom konstant en halstablett som han suger på i munnen. Ja, ni förstår ju själva att det blir att man sitter och stirrar så ögongloberna ploppar ut för att överhuvudtaget förstå vad han säger. Jag som dessutom ser lite dåligt får anstränga ögonen ännu mer!

Timmarna flyter förbi men jag kan fortfarande inte släppa denna känsla jag har i magen. Det går inte att få något grepp om denna människa, omöjligt att placera honom i något fack, och tro mig jag brukar vara bra på att placera folk i olika fack rätt snabbt. Men jag är helt "facklös". Minut efter minut sitter jag och skådar denna, för mig, märkliga varelse. Mannen är omringad av en stor tjock bubbla som förmedlar ett sorts obehag. Var har jag sett dessa taniga armar ,som sticker ut från ett par uppkavlade skjortärmar, förrut? Det ständiga leendet på läpparna som ser så läskigt ut, är på något konstigt sätt så välbekant. Jag bländas av den stora, vita tandraden. Håret är mörkblont, lite stripigt med något längre, tunnare strån uppe på hjässan. Frisyren påminner mig om någon... Det bleka ansiktet som inte blivit rakat i morse. Ögonen omges av mörka ringar och man kan även ana en röd nyans. Blicken är tom och utan fokus men ändå närvarande på något sätt.

Det blir dags för lunch och tankarna försvinner för en stund, men när det åter är dags att kliva in i salen ploppar de upp igen, fortare än jag hinner blinka. Jag skådar återigen mannens ansiktet som om jag hade zoomat in det med en kikare. Mina ögonbryn rynkas och plötsligt kommer en blixt ner från himlen. Vips så vet jag vem han är. Mannen som jag synat uppifrån och ner under hela dagen. Mannen som gett mig obehagskänslor i magen och som hållit mina tankar i bruk. Jag inser att jag befunnit mig mitt i ett avsnitt av Prison Break och sju meter ifrån mig står ingen mindre än Mr Theodore "T-Bag" Bagwell.