Ett år till...
Från och med idag kommer jag aldrig någonsin mer kunna säga att jag är 23 utan att tungan blir svart och näsan börjar växa. Jag närmar mig 25års strecket med en väldig fart och det är inte roligt nånstans. Jag försöker förlikas med mitt liv, den jag är, det jag upplevt, min historia osv. Det går väl sådär, milt uttryckt. Perfektionisten i mig hade nog förväntat sig något mer, något finare. Exakt vad vet jag inte riktigt. Aldrig nöjd...
Sitter och tänker tillbaka på alla de födelsedagar jag firat. Nog var dom ändå bäst när man va liten. När man låg där i sängen och hörde familjen tissla och tassla utanför dörren. Väntan var så lång tyckte man - kommer dom aldrig?! Men till slut kom dom, sjungandes "ha den äran", mamma bar ett levande ljus och daddy bar silverbrickan med alla presenter. Det var ett stort berg av paket, så många att man inte visste vilken man skulle börja med. Där låg man i sängen omgiven av sin familj och alla dessa paket. Man såg med spänning fram emot dagen.
Idag, ett antal år senare, tycks spänningen ha försvunnit helt. När jag krampaktigt slog upp ögonen i morse, ville jag bara dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen. Istället för "ha den äran toner" vaknade jag till en skarp ton från väckarklockan som skar genom trumhinnan. Satte på the voice på tv:n och blev lite gladare när jag såg att programmet gästades av Sissela Kyle. Hon är rolig. Får mig på lite bättre humör och jag stiger så småningom upp ur sängen. Sätter på mobilen... piiip, piiip. Ett nytt meddelande, en vän som gratulerar mig. Ett litet leende smyger sig på mina läppar. Två minuter senare och åter ett: piiip, piiip. Ytterligare en kär bekant som kom ihåg mig. Jag kommer till jobbet och möts av kramar och gratulationer av mina kollegor. Vi äter tårta med texten: "Grattis Rebecka". Ingen siffra, bara grattis och mitt namn. Mycket bra! Mobilen piper igen och så har dagen fortsatt, med en massa små pip. Det gör mig glad och en värme sprider sig inom mig för varje gång. Jag inser att jag är en lyckligt lottad tjej med så många härliga vänner runt omkring mig.
Nu piper telefonen igen, ett missat samtal..."du har ett nytt meddelande, togs emot 11.43". När jag lyssnar på meddelandet är det som att jag färdas bakåt i tiden, jag är liten igen och ligger hemma i sängen och väntar. Meddelandet var från pappa som sjunger "ha den äran".