Becks

Har du nån gång känt dig så liten och ynklig, att minsta vindpust som kom i din väg skulle få dig att ramla omkull? Så liten att du önskar att du försvann ner i marken. Du letar efter närmsta toalett bara för att kunna låsa in dig och komma bort från alla. Du står där och blundar hårt. Du känner hur tårarna ligger strax under ögonlocken och de blir bara fler och fler och när som helst brister vallen och de forsar ut. Klumpen i halsen svullnar mer och mer. Du känner dig ensam och värdelös. Som ett litet barn längtar du bara efter en stor famn som omsluter dig med värme och kärlek. Någon som säger: du är ok. Någon som tar bort alla hårda ord som kommer i hög hastighet, med sikte rakt mot dig.
 
Men idag finns inte denna någon här, hos dig. Idag träffar varenda liten hård pil dig rakt in i hjärtat. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont och du känner dig så liten. Först blir du arg men orkar sen inte hålla upp den fasad av att du inte bryr dig, inte tar åt dig. Pilarna går helt enkelt inte att stoppa, det finns inget hårt skal inuti dig som stoppar dom. Istället krackelerar du och krymper ner tills du är så liten att du nästan inte syns. Så liten känner du dig. Så många gånger som du har försökt öppna ditt hjärta, acceptera olikheterna hos människor, försökt att anpassa dig men aldrig vågat säga ifrån. Aldrig vågat vara dig själv till hundra procent - för tänk om dom inte skulle gilla dig? Aldrig vågat visa hur sårad du blir och att varje ord är som ett hårt slag i magen. På två sekunder kommer minnena tillbaks från en tid av obehag och det känns som att allt det som hände för tio år sen, hände för bara tio sekunder sen. Hela din kropp minns och du kan känna det i varje liten cell. 

Du trodde du hade lämnat det bakom dig, men tydligen finns dom spår som det lämnat i dig fortfarande kvar. Du trodde att du hade lappat igen det ordentligt, att det läkt och att du kanske till och med hade försonats med det. Du trodde bara inte att det var så lätt att riva upp det igen.