Life goes on
Allt känns så härligt runt omkring mig just nu, vilket är lite konstigt för jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så härligt och bra. Vaknar varje morgon med en livsglädje som jag inte känt på flera månader och det är helt underbart! Jag är på så bra humör, har inte ens haft nån känning av PMS, jag bara går runt konstant med ett stort fånigt leende! Och jag är inte ens deprimerad över att det redan är höst, utan istället kommer jag på mig själv att njuta av de lite småkyliga vindarna som tar tag i håret och jag andas in den friska luften. Kort sagt: jag känner mig så nöjd och tillfreds med mitt liv som jag aldrig gjort förut.
Tidigare har jag varit mitt uppe i allt, fladdrat runt och kämpat på för att hålla tempot. Det har jag nog trivts med då men aldrig fått tid att känna efter. Nu är det som om jag kommit in i ett lugnare energifält, jag har för första gången fått lite distans och kan se mig själv och mitt liv på avstånd. Och det jag ser, det är bra.
Jag märker hur mitt sätt att tänka sakta börjar förändras. Ok, jag är 23 år - inte 33. Jag har fått en ny tillit till uttrycket: "it's gonna be okey". Varför ska jag gå omkring och oroa mig över saker hela tiden? Jag trycker undan de tankar som bara tynger ner mig, fokuserar på det positiva istället. Länge har jag stått och stampat på samma ställe men nu är det som att hela kroppen på nåt sätt istället strävar framåt, uppåt. Jag ler åt folk på gatan och börjar återfå tron på mänskligheten. Jag har på nått sätt insett att det är så mycket bättre att lägga energin på det som är bra istället för det som är dåligt. Det låter kanske som världens mest självklara grej, men för mig har det inte varit det tidigare. Jag har varit fast i gamla vanor för där har jag varit trygg. Men nu har jag äntligen vågat ta steget ut och det känns som möjligheterna nu bara blir fler och fler. Äntligen har jag landat.