Becks

Förrvirrad. Det är ordet som bäst beskriver mig just nu. "Totally lost" och "fucked up" funkar också rätt bra. Det är så det är just nu. Har beslutat mig för att sluta känna, sluta önska och framför allt sluta förvänta mig något. Det går inte så bra...

Men varför ha förväntningar när de nästan alltid blir till besvikelse? Orka... Nej inte längre. Det känns som jag sitter i en bergodalbana men jag får liksom aldrig kliva av. Jag åker uppför första backen, den brantaste. Högre och högre, förväntningarna stiger ju längre upp jag kommer. Allting pirrar i kroppen, det känns nästan som man flyger. Så når man toppen, vagnen stannar till en sekund eller två och sen... Crash and burn. Magen vänds ut och in, huvudet fattar ingenting. Men precis innan man ska till att nå botten vänder det lika tvärt uppåt igen. Man andas ut och förväntningarna stiger återigen. Ja, så här håller det på, om och om igen utan slut. Som en ond cirkel och för varje gång blir jag bara mer och mer förvirrad. Toppenkul...!

Dom säger att vi tjejer är så j-vla komplicerade... jo tjena! Ingen har fler kort på bordet än jag, just nu iallafall. Dom andra däremot... låt oss kalla dom "män". Dom spelar poker med oss hela tiden. Rätt som det är tror man att man tagit hem potten med sin kåk, för att sen inse att man blivit blåst av det sötaste pokerfacet någonsinn. Fyrtal i ess jo jag tackar. Dom där essen alltså... Men jag orkar inte hålla på och spela det här spelet längre. Inga fler ess i rockärmen.

Jag har försökt intala mig själv hela dan idag att förväntningar är något jag ska sluta med, jag vill inte ha dem i mitt liv. För de leder ju nästan alltid till besvikelse. Nästan... Jag ska inte förvänta mig något för då blir man inte besviken utan det enda man kan bli är glatt överraskad! Och vem vill inte bli det? Men då, när man slutar förvänta sig, slutar hoppas och slutar bry sig då kommer dom... "männen". Och så är man fast i bergodalbanan och med i spelet igen.