Mänsklighet
Måndagen gick bra! Även om jag vid ett flertal tillfällen fick påminna mig själv om mina nya löften. Inte alltid så lätt att ta sig ur gamla tankemönster, och även om det dök upp ett och annat svart moln så hade jag en bra dag. Dock inte så kul som jag trodde att komma tillbaks till jobbet, även om man var saknad. Nu känns det redan som man är inne i det igen och semestern känns långt borta. På kvällen tog jag mig iallafall iväg till Worldclass och körde ett dans pass, vilket jag inte gjort på alldeles för länge, och va kul det var!!! Grym musik, sköna moves och svetten lackade! Under en hel timme var jag bara i nuet och fick ägna mig åt det jag älskar. Blev förvånad över mig själv när jag gick ut från träningslokalen, att jag faktiskt inte tänkt ett endaste dugg på någonting annat utan bara haft kul! Sen dansade jag mig hela vägen hem! Väl innanför dörren var det lite märkligt att vara själv. Ingen att prata med, inte för att jag hade så mycket mer att säga, men ändå. Tittade en stund på "two and a half men" och fick några sköna skratt innan jag kröp ner i sängen.
Det känns lite som jag andas ut just nu, väntar på det som ska komma härnäst. Sätter mig själv i fokus istället för dom. För första gången på länge kan jag se mig själv i spegeln och faktiskt le. Visst, jag är inte perfekt, men det är inget som jag eftersträvar nu längre. "Att vara perfekt är tråkigt, att vara mänsklig är vackert". Så där är jag nu, mänsklig. Och det är helt okej, tom för mig. Låter kanske som en självklarhet för många, men med alla de krav som jag haft på mig själv genom hela livet är detta så mycket större för mig. De förväntningar jag haft på mig själv är borta och jag börjar inse att det faktiskt är mycket roligare att leva ett liv som mänsklig än att leva livet perfekt, för det går ändå inte. Återigen: mindre förväntningar = mindre besvikelser. Jag är inte bättre än någon annan, har samma behov som alla andra på jorden. Jag tror att istället för att leta och jaga efter någon som älskar mig för den jag är, är det kanske bättre att jag lär mig älska mig själv, precis så som jag är - Mänsklig.
Det känns lite som jag andas ut just nu, väntar på det som ska komma härnäst. Sätter mig själv i fokus istället för dom. För första gången på länge kan jag se mig själv i spegeln och faktiskt le. Visst, jag är inte perfekt, men det är inget som jag eftersträvar nu längre. "Att vara perfekt är tråkigt, att vara mänsklig är vackert". Så där är jag nu, mänsklig. Och det är helt okej, tom för mig. Låter kanske som en självklarhet för många, men med alla de krav som jag haft på mig själv genom hela livet är detta så mycket större för mig. De förväntningar jag haft på mig själv är borta och jag börjar inse att det faktiskt är mycket roligare att leva ett liv som mänsklig än att leva livet perfekt, för det går ändå inte. Återigen: mindre förväntningar = mindre besvikelser. Jag är inte bättre än någon annan, har samma behov som alla andra på jorden. Jag tror att istället för att leta och jaga efter någon som älskar mig för den jag är, är det kanske bättre att jag lär mig älska mig själv, precis så som jag är - Mänsklig.
Kommentarer
Postat av: Elin
Dina ord är så sanna... Och inte å självklara som man kan tro, det finns dem som aldrig kommer till denna insikt!
Postat av: SMÄM
att vara mänsklig är vackert... den var bra.
Trackback