Becks

Då var man tillbaks i kalla Sverige igen. Det är läskigt hur fort man kommer in i vardagen. Men Rom-resan är något jag kan leva på länge! Det var helt underbart, vi njöt ändå ut i fingertopparna. Första dan gick vi bara runt och sa "Jag fattar inte att vi är i Rom" typ förtielva gånger. Det va så härligt overkligt! Men det bästa, det bästa va ändå GLASSEN. Så fantastiskt god! Jag saknade den redan på flyget hem.

Jag älskade Rom redan första gången när jag var där och nu älskar jag staden ännu mer!! Även om det var lite kaos när vi landat och bussen släppte av oss vid Termini. Ett enda stort KAOS. Man kan tycka att centralstationen i Stockholm är rätt snurrig, men detta är ingenting i jämförelse med Termini. Hungriga och trötta (då vi steg upp 03.00 denna morgon) försökte vi hitta första bästa ställe att få lite lunch på. Det blev självklart ett Pizza ställe. Men för att komma dit var vi tvungna att korsa vägen vilket nästan va en omöjlighet. Dom kör som galningar och där kom vi - två vilsna turister släpandes på varsin resväska (vi klarade oss för övrigt undan övervikt på planet med typ 2kilos marginal!). Till slut kämpade vi oss igenom folkmassorna och kom in på mini-restaurangen. Beställningen gick sådär, ingen av oss hade kommit in i det engelska språket än, men lyckades ändå få oss varsin pizzaslice och en cola. Nu skulle vi hitta nånstans att sitta också. Men det gick inte, så vi ställde oss mitt i smeten och tog den första tuggan. Pizzan var kall. Ytterligare ett nederlag. Herre gud, var har vi hamnat?! Hur som helst, så stillade maten hungern något. Sen var det dags att ta sig till hotellet.

Ok, nr.1: hitta en turistinformation. Vilket inte va så lätt som man kan tro, då denna jäkla Termini är hur stor som helst. Vi gick fram och tillbaka, frågade nån italienare om vägen, fattade hälften och irrade vidare. Efter typ en kvarts letande hade vi hittat rätt. Vi gav informatören hotellets adress och frågade hur vi skulle ta oss dit. Han frågade lite nonchalant, som italienare gör, om vi ville gå eller åka buss. Åka buss var det självklara valet här! Inte irra runt ännu mer bland gatorna i Rom och med resväskor dessutom. När informatören dessutom sa att det skulle ta en halvtimme att gå var valet än mer självklart. Buss 16 va det vi skulle ta.

Ok, nr.2: hitta nånstans att köpa bussbiljetter. Inte heller så jäkla enkelt. Men vi hittade efter ett tag en bokhandel, eller vad det nu va, och fick en varsin biljett för 2euro.

Nr.3: hitta busstationen. Ok, ut från terminalen och bort mot bussarna som låg på andra sidan av terminalen.

Nr.4: hitta plattformen där  buss 16 avgår från = en omöjlighet. Vi kollade varenda jäkla hållplats, ingen jäkla buss 16 nånstans! Nu började vi misstänka att informatören lurat oss... hm. Jag började fråga massa italienare bland bussarna om någon pratar engelska. Nope, inte en jävel. Nähe, ok. Till slut lyckas nån peka oss i rätt riktning mot bussinformationen. Där får vi veta att vi inte alls ska ta buss 16 utan nån annan jäkla buss. Den hållplatsen lyckas vi iallafall hitta till slut. Bussen kommer rätt fort, vi hoppar på och klämmer in vårt bagage i den trånga bussen. Det tar en stund innan vi fattar hur biljetterna ska stoppas i automaten, men till slut går det. Vi sätter oss ner och är redo för att åka iväg. Men i Italien går bussarna lite som dom vill. Inga tidtabeller här inte. Först efter en kvart ger sig bussen iväg, då är den knökfull och det känns som våra väskor tar upp halva bussen. Jag och Erika sitter där, inklämda bland massa italienare. 

Ok, nr.5: gå av vid rätt hållplats. Tre stationer skulle vi åka och här får man minsann hålla reda på detta själv. Ingen röst som ropar ut hållplatserna här inte. Men vi lyckades faktiskt! Bussen stannade och vi trängde oss igenom folket med våra gigantiska väskor. Dörrarna stängdes bakom oss och bussen kör iväg. Jag och Erika pustar ut.

Nr.6: Hitta till hotellet. Fram med kartan som riktiga turister och börja släpa väskorna över kullerstenarna. Efter ytterligare en kvart är vi äntligen framme vid Hotel Invictus. Vi ringer på knappen och dörren öppnas, men inte till en hotellreception. Nej det är ett stort gammalt trapphus. Ok, vad är detta. Vi tar oss fram till hissen, men det finns ingen upplysning om vilken våning vi ska till. Vi chansar på trean, säger jag. Nära, det var våning två. Vi kliver ur den minimala hissen och checkar in i receptionen. Vi blir visade till vårt rum och äntligen kan vi andas ut! Trodde vi ja. Rummet var iskallt! Vi försöker fixa med luftkonditioneringen men det kommer bara ännu mer kalluft. Så vi går ut i receptionen igen och ber om filtar. 3st lyckas vi lura till oss! Ja ja, vi får väl sova med dubbla tröjor i natt, tänker vi.

Sen ger vi oss ut på stan. Solen, som vi inte sett på ett halvår, lyser och det är varmt! Vi tar oss till Spanska trappan och sen vidare till Fontana di Trevi, där vi köper den första glassen! Redan nu är vi på bättre humör! Vi sätter oss vid fontänen och kastar i var sitt mynt. Sen sitter vi bara där och njuter. Först då fattade jag att vi verkligen var i Rom! Efter att vi suttit där i säkert en timme, bestämmer vi oss för att strosa vidare mot Pantheon.

Jag hade glömt hur stor och häftig den är! När vi kommer in står en ungdomskör där och sjunger "Joshua fought the battle of Jericho" och dom gjorde det grymt bra. Massa stämmor och sen akustiken där inne, så häftigt! Därefter går vi ut på torget utanför, sätter oss på ett café och beställer in varsin cappuccino. Och vilken cappuccino sen! Den va grymt god! Allt kaos som va tidigare på dagen när vi kom, tycks nu va bortglömt. Dagen blev hur underbar som helst sen. Hela resan var perfekt, inga svarta kameler! Varje dag bestod av glass, cappuccino, pizza, pasta och en massa promenerande. Erika är övertygad om att vi gick minst 1,5mil varje dag, men jag vet inte... Vi gick grymt mycket iallafall, i stil med Lanzarote-resan. (Ni som var med då vet vad promenader innebär!)

Vilken tur att vi slängde i myntet i Fontana di Trevi så man vet att man kommer tillbaka till underbara Rom!