Cred till dagisfröknarna!
Varje morgon går jag förbi Zinkens IP där fotbollsplanen om vintern förvandlas till isbana. Därför möts jag ofta av massa barn som har friluftsdag eller liknande och ska iväg med dagis/skola och åka skridskor. Deras föräldrar har förvandlat barnen till små julgranar och hängt på dem hjälmar, skridskor och ryggsäckar packade med matsäck. Till sist dekoreras de med vantar och mössa, som stjärnan i toppen. Gulligt, jo visst... men ni ska inte tro att dessa små julgranar snällt står still i sin julgransfot. Nej nej, de har ingen kontroll över huvud taget över att de blivit dubbelt så stora som de är i vanliga fall, utan sin utsmyckning. Men det hindrar dom inte från att fara omkring i samma takt som de brukar.
Oftast stiger de på tunnelbanan ett par stationer innan och ljudnivån är det verkligen inget fel på. Att överrösta lurarna från en mp3 är ingen match för dessa barn. Att så mycket ljud kan komma från något så litet är ett mysterium... Alla små granar vill ha någonstans att sitta och de är ingen ovanlig syn att tre, fyra stycken tränger ihop sig på två sittplatser. Att ta av sig sin mundering är inget alternativ, det skulle ju förstöra mammas fina kreation. Nej, upp på sätet med hjälmar och ryggsäckar. Ofta krävs att man sätter i en fot på en vuxen grannes byxa för att ta sig upp. Sen diskuterar man vad alla de andra granarna har för matsäck med sig. En liten julgran lyser upp extra mycket när han säger att han minsann har lock på sin pannkaka. Vad nu detta innebär...
Så hör man den välbekanta rösten säga: "Nästa Zinkensdamm" och fröknarna meddelar glatt att det är dags att gå av. Alla små julgranar hoppar på två sekunder upp från deras säten och gör ännu en touch med skon på grannens andra byxben. Grannen ler lite trumpet. Sen ska hela julgransskogen ge sig iväg på ett led mot skridskobanan. Nu har man full koll på vad alla har med sig för matsäck och har istället börjat ifrågasätta sin dagisfröken. Är det inte på tiden att han blir pappa snart? Han är ju redan 29år, vilket alla julgranar tycks vara överrens om är gammalt.
Snart är hela skogsklungan framme vid skridskobanan, men dagen har ännu bara börjat för dessa dagisfröknar. Med en lättnadens pust fortsätter jag vidare mot mitt kontor. Mitt stilla, lugna kontor och jag frågar mig hur dessa, hjältar i mina ögon, klarar av att gå upp fem dagar i veckan och möta dessa energiknippen. Barnen är som små duracelkaniner som dessutom tycks ha druckit tio koppar kaffe innan de gick hemifrån... Hur orkar de?!? Nog för att små "julgransbarn" kan vara hur söta och gulliga som helst. Men jag är inte riktigt mottaglig för det, så tidigt på morgonen.
Oftast stiger de på tunnelbanan ett par stationer innan och ljudnivån är det verkligen inget fel på. Att överrösta lurarna från en mp3 är ingen match för dessa barn. Att så mycket ljud kan komma från något så litet är ett mysterium... Alla små granar vill ha någonstans att sitta och de är ingen ovanlig syn att tre, fyra stycken tränger ihop sig på två sittplatser. Att ta av sig sin mundering är inget alternativ, det skulle ju förstöra mammas fina kreation. Nej, upp på sätet med hjälmar och ryggsäckar. Ofta krävs att man sätter i en fot på en vuxen grannes byxa för att ta sig upp. Sen diskuterar man vad alla de andra granarna har för matsäck med sig. En liten julgran lyser upp extra mycket när han säger att han minsann har lock på sin pannkaka. Vad nu detta innebär...
Så hör man den välbekanta rösten säga: "Nästa Zinkensdamm" och fröknarna meddelar glatt att det är dags att gå av. Alla små julgranar hoppar på två sekunder upp från deras säten och gör ännu en touch med skon på grannens andra byxben. Grannen ler lite trumpet. Sen ska hela julgransskogen ge sig iväg på ett led mot skridskobanan. Nu har man full koll på vad alla har med sig för matsäck och har istället börjat ifrågasätta sin dagisfröken. Är det inte på tiden att han blir pappa snart? Han är ju redan 29år, vilket alla julgranar tycks vara överrens om är gammalt.
Snart är hela skogsklungan framme vid skridskobanan, men dagen har ännu bara börjat för dessa dagisfröknar. Med en lättnadens pust fortsätter jag vidare mot mitt kontor. Mitt stilla, lugna kontor och jag frågar mig hur dessa, hjältar i mina ögon, klarar av att gå upp fem dagar i veckan och möta dessa energiknippen. Barnen är som små duracelkaniner som dessutom tycks ha druckit tio koppar kaffe innan de gick hemifrån... Hur orkar de?!? Nog för att små "julgransbarn" kan vara hur söta och gulliga som helst. Men jag är inte riktigt mottaglig för det, så tidigt på morgonen.
Kommentarer
Trackback