Becks

De sista veckorna i december tycks alltid vara ett enda långt sammanfattande och analyserande av året som gått. Men så fort  klockan slår tolv på nyårsafton och minuterarna börjar ticka på det nya året, börjar vi istället blicka framåt. Man står där ute i kylan, mitt i natten med champagneglaset i handen och räknar ner: tre, två, ett... och sen smäller det. Nånting händer med oss i just det ögonblicket när sekundvisaren passerar tolv. Vi förvandlas som Askungen och innan vi hinner blinka så har vi passerat 2007 och är på väg in i 2008. Nytt år, nya tag och nya möjligheter.  Likt Charles Ingvar Jönsson ska det nya året planeras - in i minsta detalj. Förväntningarna är stora. Det här är året då det ska ske. Just detta år ska bli det bästa. Ja, kanske det bästa någonsin. Vi hoppas och vi tror till 100%.

Man börjar sin första dag på resten av sitt nya liv. Man vill skaffa ett nytt jobb, träffa nya människor, man trängs i träningslokalerna och aktar sig för att synas med en cancerpinne i handen. Nej här ska svettas bort det gamla och andas in det nya. Och så här håller det på. I en månads tid ungefär. Sen bryts förtrollningen och man faller tillbaks in i det gamla. Rutinerna och vardagen gör sig påmind och den sitter djupare än man trodde. Den där utsvävningen man tog sig an, blir aldrig så stor och klarar inte riktigt av att hålla emot dragningskraften från de gamla nergångna fotspåren. Så istället kapitulerar man. Fortsätter gå till samma jobb, tv-serierna drar igång och soffan tar tillbaks första platsen i prioriteringen. Som stark tvåa på listan kommer datorn och man inser att de enda nya människor man träffar är när man får en ny "friend request" på Facebook. Man svär varje gång man tittar på bankkontoutdraget och ser att gymmet dragit ytterligare 500 spänn även denna månad, trots att det nu är september och åtta månader sen man överhuvudtaget satte sin fot där.

Så småningom kommer december och man börjar återigen att sammanfatta, addera och dividera året som gått. Men när klockan passerar tolvslaget kommer det magiska tillbaka igen. Vi faller in i hypnosen med samma engagemang som sist. Det som hände i fjol va då, nu är det nytt år och just detta året ska bli det bästa! Ja kanske det bästa någonsin. Och så va vi där igen...

Men mitt i denna naiva dumhet finns det även en gnutta charm. Kanske kommer detta faktiskt att bli ett fantastiskt år. Kanske inte. Men oavsett så kommer det förhoppningsvis att komma ett nytt år och ett nytt och ett nytt. Och då kommer vi stå där igen i mörkret utan backspeglar, med blicken riktad uppåt och framåt. Vi blir små politiker, står där och lovar och lovar. Men sen vågar vi inte riktigt ta steget till den där stora förändringen, när vi kastar oss rakt ner för stupet. För innan vi tar steget ut från kanten så sätter vi på oss skyddsrepen noga och ordentligt, ser till att det finns ett nät nånstans som fångar upp oss och sätter på oss en fallskärm för säkerhets skull. Den där tryggheten är ju trots allt , precis som mjukisbyxorna, ganska bekväm och vardagen klär en rätt bra. Så när man vet vad man har men inte vad man får, ska man då chansa?