Becks

Ibland känns det som att man måste nå botten för att något ska hända. Först när man slår huvudet i trottoarkanten, det är då det vänder. Precis innan den sista tunna strimma hopp försvinner, då sker det. När man tappar all kontroll och är så arg så man vill ge upp, då förändras plötsligt allt på mindre än en minut .Konstigt det där. Jag blir lika fascinerad varje gång det händer och skäms nästan över att man inte hade större förtröstan. Men kanske är det precis det vi måste göra lite oftare. Släppa taget och våga tro.

Varje dag när man slår upp ögonen förutsätter man en massa saker. Att man ska vara frisk, att tunnelbanan ska komma i tid osv. Man blir fartblind och ser bara det man är van att se. Man gör planer för sitt liv och tänker mer på det som ska hända imorgon, om en vecka eller en månad än det som händer här och nu. Och någonstanns förutsätter man också att allt det man planerar för faktiskt kommer att ske. 

Vi vill så gärna styra ALLT i vårt liv. Vi antecknar flitigt i våra almanackor, planerar vår tid och vår framtid på bästa optimala sätt. Kontroll. Fast vi alla är ju bara en liten mosaikbit i universum och har egentligen inte så mycket att säga till om, när det gäller det som verkligen betyder något. Livet. Som vi alla har fått som en gåva, men ändå tar vi det för givet.

När glömde vi bort det som är det viktigaste? När blev datorn ett substitut till människan? När försvann andligheten? Tro, hopp och kärlek. Hur stor del har dessa tre saker i våra liv om man tänker efter? Är det inte så att pengar, materialism och andra "världsliga saker" ockuperar våra liv till stor del? Flest saker när man dör vinner, eller?