Funderingar...
Min röst är inte som den brukar. Något har hänt, jag kan tom själv höra hur tonfallet har förändrats. Jag gillar det inte och jag vet inte än vad det beror på. Därför vet jag heller inte vad jag ska göra åt det. Återigen, som så många gånger förr i livet, kommer jag tillbaka till begreppet lycka. Kanske skulle man också kunna beskriva det som att vara tillfreds.
Jag blir otålig och uppgiven. Det är lättare att hjälpa andra än mig själv. Så vad gör man, jo försöker hitta sätt att dämpa smärtan med. Substitut för att må bra, fokusera på andra saker som att jobba, träna och försöka förtränga. Men det funkar inge bra i långa loppet. Irrar just nu bara omkring, finns inget lugn nånstans i min närhet hur mycket jag än låtsas. Skriker inombords efter hjälp men det bara ekar... ingen förstår, ingen som ser. Kanske för att jag är dålig på att upplysa. Vill inte vara till belastning. Trodde jag kunde klara allt själv, för det är så jag har levt hela mitt liv. Aldrig behövt vara beroende av någon, visste inte att det skulle kännas så ensamt...
Jag blir otålig och uppgiven. Det är lättare att hjälpa andra än mig själv. Så vad gör man, jo försöker hitta sätt att dämpa smärtan med. Substitut för att må bra, fokusera på andra saker som att jobba, träna och försöka förtränga. Men det funkar inge bra i långa loppet. Irrar just nu bara omkring, finns inget lugn nånstans i min närhet hur mycket jag än låtsas. Skriker inombords efter hjälp men det bara ekar... ingen förstår, ingen som ser. Kanske för att jag är dålig på att upplysa. Vill inte vara till belastning. Trodde jag kunde klara allt själv, för det är så jag har levt hela mitt liv. Aldrig behövt vara beroende av någon, visste inte att det skulle kännas så ensamt...
Kommentarer
Trackback