Becks

Ambitiös titel, jag vet. Men det är där jag är just nu. Mitt i livet, varken eller liksom. Mycket susar förbi mig i hög hastighet. Glädje, smärta, ovisshet och nyfikenhet. Men jag står ändå kvar i mitten av allt och jag står rätt stabilt. Äntligen har jag kanske accepterat allt och landat. Och det som känns så skönt är att jag vet att oavsett var jag befinner mig, i mitten eller om jag skulle falla ut mot sidorna så finns min grund där, alltid. Jag skulle tom vilja gå så långt som att säga att den är omöjlig att rubba. Det är inte så att fötterna är fastgjutna i betongen, nej dom liksom svävar på nåt sätt. Fria att pröva ny mark men att ändå alltid ha tryggheten runt om sig. För även om man skulle hamna på djupt vatten och göra en del misstag på vägen, så är det väl ändå det som är viktigast? Att man vet vad som finns där innerst inne hos sig själv, så hittar man också alltid tillbaks dit.

Tacksamhet. Det är något som översköljt mig mer och mer den senaste tiden. Att sluta haka upp sig och ha begär, utan istället glädjas åt det som finns runt omkring en. För det är mycket. Mycket som vi tar för givet och som långt ifrån alla har unnats. Det glömmer vi bort, alltför ofta. Fokus hamnar på fel saker utan att vi ens reflekterar eller reagerar på det. Fast jag vet inte, kanske är det jag som reflekterar för mycket. Men jag kan liksom inte nöja mig med att bara glida runt, med mål att suga ut så mycket som möjligt av det goda och sen vara nöjd med det. För sen tar det slut, eller? För mig måste det finnas något annat betydelsefullt, de saker som ger mer mening. När man hittar det kan man kanske också börja släppa oron och rädslan inför allt annat och istället ta energin till att vårda det som ligger en närmast hjärtat. Det som får just dig att må bra.