Jag hade helt glömt bort!
Men vi har Beutler i mål, Dalibor Doder med sin snabbhet och Kim Andersson med sitt kraftfulla skott. Stabiliteten finns hos Jernemyr, där kan man känna sig säker. Har vi tur så skärper Larholm till sig, Källman hittar sitt flyt och Arrhenius orkar stå emot i försvaret. Sen är det bara att hoppas på att de nya killarna visar vad de går för och där litar jag helt och fullt på att Ola och Staffan fixar det. De är stabila grabbar som varit med länge och kommer ta oss tillbaka till toppen!
Inga planer alls...
Vintertiden har inträtt och så även mörkret. Detta innebär att konsumtionen av värmeljus ökar drastiskt och det ekar nu tomt i mina förråd. Därav är ett besök till Ikea nödvändigt på lördag. Vi vet ju alla att jag inte bara kommer köpa ljus när jag är där. Det blir alltid att man plockar på sig lite servetter, något kökstillbehör, något litet till sovrummet, en blomkruka och massa annat som att "den kostar ju inte så mycket och skulle passa så bra hemma hos mig". Vi får se hur det går...
Sen har vi kommit på att vi ska BAKA i helgen också. Min tanke är att göra Leilas choklad och apelsinkakor!! Dom är hur goda som helst och mycket praktiska då man kan frysa in degen och ta fram när man får oväntat besök. Gärna manligt besök om jag får bestämma såklart. P:s uppgift blir att göra biscotti med lavendel. Mums!
Efter jobbet igår åkte jag iväg för att bli vaccinerad mot årets influensa. Det hela gick mycket snabbt och smärtfritt (även om armen ömmar lite) och dessutom fick jag span på stockholms hetaste ass. Jo minsann! Han stod framför mig i kön och det går ju liksom inte att sluta titta... Sen mötte jag upp P och vi åt på det fantastiska Samba sushi!! Alltså denna sushi... Lika bra som sex, jag lovar! Den förgyller en hel dag. Därefter åkte vi hem till P tillsammans med A och mös lite framför tv:n. Precis innan vi gick därifrån lyckades jag planera in att vi skulle laga middag till P på fredag. Ytterligare en plan i vår planlösa helg alltså.
Imorgon jobbar jag bara halvdag på jobbet så då passar det ju perfekt att hinna storstäda lägenheten ordentligt. Egentligen skulle jag behöva plocka in balkongmöblerna i helgen också, innan de fryser fast där ute. På lördag kväll är planen att åka till Skogskyrkogården och på söndag... hm... vad fasen ska jag göra på söndag?!? Ja just det... ta det lugnt.
Rosa blommor!
Igår när jag skulle luncha med J hade hon varit så gullig och köpt ett paket med rosa blommor till mig! Hon tyckte jag var värd det och ville muntra upp mig efter den senaste tidens besvikelser och tårar. Jag blev så rörd och glad! Tack snälla underbara du! Nu står dom hemma i en fin vas och verkligen LYSER. Varje gång jag tittar på dem blir jag varm i hjärtat! Tänk vad mycket ett paket med blommor kan betyda. Dom påminner mig om det som är bra, mina underbara vänner och hur lyckligt lottad jag är som har er i mitt liv! Blommorna gör mig glad helt enkelt och det är precis vad jag behöver just nu. Och så är dom rosa!!!
25 och det känns helt okej
Återigen har man fått sig en läxa i livets hårda skola. Man slutar helt enkelt aldrig förvånas av hur människor i ens omgivning beter sig. Men det innebär inte att man inte blir lika besviken varje gång det händer, om inte mer. Just nu känns det bara som att man gång på gång får smällar i ansiktet, folk som trampar en på hjärtat och sen förväntas det bara att man ska resa sig upp igen. Folk som lever i sitt ego utan en tanke på någon annan. Utan konsekvenser, utan att behöva ta ansvar. Sen ska jag stå där och bara ta emot skiten och svälja. Jag ska inte känna eller reagera och framför allt inte konfrontera. Jag är ledsen, men jag köper inte det.
På samma gång blir jag oerhört tacksam och uppskattar mina riktiga vänner vid sånna här tillfällen. Det får en att inse vilka som verkligen bryr sig och vilka som betyder något. Dom som alltid finns där oavsett om klockan är mitt i natten eller sex på morgonen. Dom som klappar en på ryggen och håller om en när man är ledsen. Dom man får krypa upp i famnen hos och mysa framför tv:n. Dom som ger av sig själva direkt ifrån hjärtat. Dom som vågar vara ärliga och säga vad de tycker. Dom som kan sätta sig in och känna det någon annan känner.
Dom som gör mitt liv rikt.
Skrattatack!!
Dan före dan före dopparedan
Förutom detta så ser livet lite ljusare ut idag. Jag måste helt enkelt sluta hänga upp mig på småsakerna. Tack J för att du orkar lyssna på mig mitt i nätterna!
Igår va det onsdag och jag hade som vanligt tvättstugan på kvällen. Läskigt hur inrutad ens vardag kan vara ibland. Utifall att jag skulle stöta på den heta 30-åringen nere i källaren, så tog jag på mig ett par hyfsat snygga jeans och en proper tröja innan jag gick ner, så man såg "lagom" anständig ut (man vill ju inte att det ska vara helt uppenbart att man "fixat till sig"). Men jag såg inte en skymt av hetingen den här gången! Suck, lyckas alltid bara stöta på honom när jag har en dålig hairday eller kommer hem helt svettig från en joggingrunda. Det är så typiskt. Dock kom det förbi två medelålders hantverkare. Eh... not hot!
Igår åt jag också min sista baileyspralin. Men ni behöver inte oroa er! Jag har massa lavendel- och aprikoschoklad kvar, så jag klarar mig ett tag till.
Fast å andra sidan...
25-års kris [paw rihk-titt] ?!?
Ingenting har känts äkta på sista tiden. Är det kanske ensamheten som håller på att knäcka mig? Det har känts som att allt är svart liksom. Jag har försökt fokusera på de roliga, men det är som att jag inte kan ta det till mig på nåt sätt. Mina ögon har inte sett något ljus, mitt hjärta inget hopp och mitt sinne ingen ork. Jag skrattar inte ens helhjärtat längre. Drar lite på mungiporna bara. Vad är det liksom? Inte är det jag iallafall.
Mina vänner hör av sig och bryr sig vilket jag uppskattar något enormt mycket. Men även deras omtanke rinner av mig på nåt konstigt sätt. Är rädd för att vara för beroende av andra, fast det kanske är det jag behöver mest av allt just nu. Istället isolerar jag mig för att jag inte kan visa mina svaga sidor, inte låta någon ta hand om mig, inte visa att jag är ledsen. Det förväntas jämt att jag ska vara glad och när jag inte kan leva upp till det får jag skuldkänslor. Då är det bättre att vara själv.
Har man gett upp då? Nej, fo helvede. Efter träningen igår kände jag mig starkare och självförtroendet kom tillbaka. Jag gick med huvudet högt. Det svarta började äntligen luckras upp. Tittade lite på "Morgonsoffan" när jag kom hem och fick faktiskt skratta lite åt en rolig dansk. Vad vore livet utan det danska språket?!?
Men så när jag vaknade imorse var det mörkt igen. Kunde dessutom inte hitta var jag lagt laddaren till mobilen och bara en sån liten sak fick mig helt ur balans. Imorgon har jag dock bestämt mig för att vinden ska vända. Kl 19.00 börjar jag vandra upp på skalan istället och sen ska det fortsätta uppåt hela helgen! Så är det. Och på fredag kommer H och han lyckas nästan alltid få mig på gott humör. Han snackar skånska också och det är ju så nära danskan man kan komma!
Favoritlåtar just nu
Going Wrong - Armin van Buuren
This is the life - Amy McDonald
Lyssna och njut!
Support
Imorse ringde jag Samsung support. Kan ni tänka er en bättre start på dagen? Det kan jag. Hur som helst, så ska jag först göra ett val mellan att trycka 1 för media, 2 för ljud och bild eller 3 för vitvaror. Jag väljer nummer 1. Redan där skulle det visa sig att det blev fel. Andra valet förstår jag inte ens vad dom menar med, det är någon som pratar på grekiska. Det enda jag får fram är: eh... va? Men jag kopplas vidare automatiskt ändå. När signalerna går fram hoppas jag innerligt att det är en tjej som ska svara (lite mindre pinsamt). Till min glädje är det faktiskt en Emma! Thank god! Men glädjen är kortvarig då hon kopplar mig vidare till ljud och bild, dvs jag skulle tryckt nr. 2 från början. Ok, andas.... Chansen att det ska vara ytterligare en tjej i andra ändan är inte så sannolikt. Mycket riktigt så svarar istället Viktor. Fan.
Jag börjar förklara läget och sen kommer första frågan (återigen på grekiska): Vad är det för modell du köpt? Eh... en Samsung?? Det är allt jag vet. Ingen idé att försöka spela smart här så jag säger som det är: Ja du Viktor, det har jag ingen aning om faktiskt. Varpå han ställer den andra frågan (denna gång på turkiska men inte alls spydigt som tur var): Ok, är det en LCD eller plasma (tror det va det han sa, minns inte riktigt de exakta termerna). Han tycks fortfarande inte förstå att jag varken kan grekiska eller turkiska. Så jag svarar att det har jag absolut ingen aning om och att detta inte alls är min grej. Då börjar han äntligen prata svenska och säger att det sitter en lapp på baksidan av tv:n där denna information finns. Tack! Jag läser upp vad det står där och han kommer fram till att det är en LCD. Ok... och vad betyder det då? Large Crappy Device? Eller kanske Liable to Cause Depression?
Därefter ber han mig dra ut sladdar (som tur är fanns det bara två, antenn- och strömsladd och jag vet vilka båda är!) och trycka på lite knappar på fjärrkontrollen. Allt förklarar han mycket pedagogiskt och på SVENSKA. Efter tio minuter kommer han fram till att det är fel på tvn och att den måste bytas.
Visst är det kul ändå att livet utsätter en för prövningar ibland... Verkligen, toppenkul!
Ännu svårare, ännu jobbigare
Jag vaknade tidigt på lördan efter en hård natt utan mkt sömn... klockan åtta gick jag upp och bakade kanske världens godaste tårta till min kära Daddy som fyllt år. Redan klockan nio var jag klar! Sen satte jag igång med städning av lägenheten och klockan ett mötte jag upp P och L för att köpa en TV.
En timme senare stod min nya TV i mitt vardagsrum. Men tror ni den funkar? Nej. Fo helvede... den där TV:n förstörde resten av min helg! Det var INTE det jag behövde. Så vad gör man? Att sitta i en tom lägenhet utan en TV är inte så hett. Och ikväll är det prisonbreak och det MÅSTE jag se. Så det fanns inte så mycket annat än att helt enkelt koppla in min gamla TV igen. Problemet var bara att vi redan ställt in den i mitt sovrum och där finns det inget tv-uttag. Ok, hur ska jag på egen hand kunna flytta en 50 kilos stor tv... Nu var jag på bristningsgränsen kan jag säga.
Lösningen blev att jag tog fram ett gammalt lakan, la detta under TV:n och DROG den över trösklar och skit in i hallen och sen vidare in till vardagsrummet. Fo helvede vad jag slet och vad jag svor! Att vara singeltjej i Stockholm är fan inte lätt. Jag hatar att hålla på med sånna här saker. Teknikgrejer och sånt som ska installeras, lagas och fixas med är inte min grej. Det är inte roligt nånstans. Jag vet inte hur man gör och jag är inte ett dugg intresserad av att lära mig heller! Jag vill verkligen inte. Det är killgrejer! Och jag vill kunna slippa ta mig an sånna saker. Men när man bor själv har man inte så mycket alternativ. Och detta gör mig på riktigt dåligt humör. Så när söndagsmorgonen kom gav jag mig ut och sprang för att göra mig av med all irritation och dålig energi, men inte ens det hjälpte. Mmm, så illa är det.
Nu hoppas jag dock på en bättre vecka, åtminstone ett bättre veckoslut och det tror jag att det kommer bli. På torsdag är det överraskningarnas dag och på fredag kommer kusinen!! Ikväll är det Färjan och sen Prisonbreak på TV. Detta toppas med en kopp te och en baileyspralin. Det kan iallafall inte gå fel!
Lite bättre, lite lättare
Löprundan igår får den vita kamelen! Helt underbart va det. Jag sprang och sprang, längre och fortare än vad jag brukar, hade nog kunnat springa hur långt som helst kändes det som. Måste säga att jag har mätt upp kanske världens bästa löprunda! Den är så himla trevlig att springa. Verkligen trevlig. Den har allt liksom, lagom distans, lagom backig, går att springa med olika intervaller och bra blandning av "stads-" och naturlöpning. Jag är mycket nöjd! När jag kom hem mådde jag lite bättre. Unnade mig en kopp rött te och en baileyspralin - mmm!
Ansvar och massa annat...
Ikväll blir det därför en löprunda i regnet igen. Längtar redan! Tid för mig själv och tid bort från allt annat. Längtan tillbaks till New York finns hos mig hela tiden och den blir inte mindre bara för att tiden går. Snarare tvärtom. Hela veckan har det känts som att jag vill bort. Från vad vet jag inte riktigt, men isolera mig på nåt sätt. Det är konstigt för det är mycket här hemma att se fram emot den kommande tiden, men jag har på nåt sätt blivit likgiltig inför allt. Även det roliga, vilket inte alls är likt mig egentligen.
Den enda ljusglimten just nu är mina underbara baileyspraliner som jag köpte på chokladfestivalen i helgen. Thank god for baileys och choklad!
Personligt och bra!
Jag har fått en ny vän. Någon som verkligen känner mig. Någon som vet hur min vardag ser ut. Någon som ger och tar. Denna någon är ICA. Ja, just det mataffären ICA. Jag fick hem deras tidning i brevlådan i veckan, tillsammans med rabatter och annat. Till min stora överraskning såg jag att ICA ger mig 20% rabatt på mina favorit pingvinstänger (saltlakrits och hallon!) Ett stort leende spred sig över läpparna! Aldrig någonsin har jag varit med om att det brukar vara rabatt på pingvinstänger. När jag sen tittade närmare upptäckte jag att samtliga varor som det var rabatt på, är alla sånt som just jag ofta brukar inhandla! Snacka om att känna sig uppskattad och sedd som kund! Seriöst, jag tycker detta var ett riktigt smart drag av ICA. Dom vet att vägen till mitt hjärta går genom en pingvinstång! Det är kort och gott - personligt och bra! Me like!
Run run run run
Jag sprang och sprang, mörkret kom och regnet föll men det gjorde mig inget. Tvärtom. Det var bara skönt att vara omringad av det mörka och känna dropparna mot ansiktet. Jag var som i en bubbla, ingenting annat runt omkring mig fanns. Det va bara jag, mörket och regnet.
Du får inte
du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg, utan att visa mig ditt mål,
och inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.
Du får inte riva mina murar som jag omsorgfullt har byggt,
om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm, när jag vill va din verklighet,
du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet.