Att träna eller inte träna...
Hur som helst, så var det ett helt okej pass, förutom att mesiga Bengt pratade så lågt så man hörde knappt vad han sa. När passet var klart skulle ett bodypump pass köra igång direkt efter. Jag skämtade med syrran att vi skulle gå på det med och vi skrattade högt. Vilket skämt! Men när vi närmade oss omklädningsrummet sa jag:
- Fast jag är i och för sig inte så trött... jag skulle nog kunna köra pumpen också.
- Hm... ja jag med, sa syrran.
- Ska vi?
- Vi kör!
Och det gjorde vi också. Första fem minuterarna ångrade jag mig rejält kan jag säga. Vad fan hade vi gett oss in på? Syrran stod snett bakom mig med armar som asplöv. Men instruktören var grym och smittade av sin energi på mig och jag lastade på vikter och körde järnet. Ända fram tills näst sista låten, som är axlar. Fy fan, säger jag bara! Först har man stått och slagit i 60minuter för att sen köra ännu mer axel- och armträning i ytterligare en timme. Jag har aldrig upplevt en sån smärta i HELA kroppen. Det var som att armarna hängde som två snören och varenda cell i mig ömmade efteråt. Vi hade bestämt oss för att äta sushi sen som belöning. Inte så lyckat att äta med pinnar med våra darrande händer kan jag säga. När vi ätit klart var det en pärs att bara resa sig upp från stolen. Väl hemma, slängde jag mig i soffan i mörkret och bara låg där i säkert 20 minuter. Det gick inte att röra sig.
Nöjd?
Min mobil är inte min vän just nu. Jag hatar den varje gång den väcker mig om mornarna. Why God, why?!?! Det är verkligen inte roligt. Inte roligt nånstans. Den är ett nödvändigt ont. Hur kul är det... Jag är för trött för detta. Ändå masar man sig upp efter sjunde snoozningen, klär på sig, äter sin frukost, går samma väg till tuben, tar en metro, bläddrar igenom den, suckar över allt elände som hänt i världen, läser Elvis för att kanske få ett litet leende. Slentrian. Så fruktansvärt slentriant. Men livet kan ju inte alltid bestå av paraplydrinkar, vita badstränder och sol. I alla fall inte här i Sverige. Jag undrar om livet i New York också blir slentrian?
En vän sa till mig nyligen att när man är bortrest kan man längta så otroligt mycket efter saker som finns här hemma. Men att när man sen väl kommer hem, inser man att det inte alls var så märkvärdigt som man föreställt sig och att man faktiskt klarar sig utan det. Det lät så sorgligt. Men det är nog lite så. Man förstorar upp allt som man inte har för tillfället och får det att verka så perfekt och fulländat än vad det faktiskt är i verkligheten. Varför gör man så?
När jag såg himlens hjärta kände jag mig rätt nöjd över att vara singel. Fan va mycket problem och jobb det är med förhållanden. Så mycket val som ska göras i svåra situationer, hur vet man att man gör rätt liksom. Ska man följa sitt hjärta, magkänslan eller sitt förstånd? I really don't know.
So to sum up. Kanske ska jag vara nöjd med det slentriana. Men fy va tråkigt det lät! Nöjd med det slentriana... Det är ju ofta så ostimulerande, men så länge som allt flyter på kan man ju iallafall vara nöjd. Det låter inte så pretentiöst heller: Nöjd. Det finns nåt sorts lugn över det ordet som jag gillar. På samma gång som man kan sträva efter något mer, något lite extra så är man samtidigt tillfredställd med det man faktiskt har. Fast visst finns där en liten nerslående klang i ordet som man inte kommer ifrån? Att bara vara nöjd, när du kan vara lycklig. Men kan man inte vara lycklig av att vara nöjd? Nej, kanske inte. Vad krångligt detta blev.
Tror inte jag kommer fram till så mycket mer just nu, än att jag tycker det känns bra att vara nöjd. Ska fundera vidare på detta...
Lill lördag
Filmen var faktiskt precis så bra som jag trodde, om inte bättre. Det var verkligen en "Rebecka - film". Skådespelandet var grymt bra och jag kunde verkligen leva mig in och känna igen mig i de olika karaktärerna och händelserna, som om jag nästan var där. Jag har ju en förmåga att vara en "tänkare" ibland och detta var lite en sån film. I like! Måste nog se den en gång till för att se de där små sakerna som man inte ser första gången. En mycket bra film helt enkelt och sen att man får njuta av Persbrandt är ju bara en bonus!
Idag är det onsdag och det är dags att öva lite nya sånger med vår kör ikväll! Det ska bli riktigt kul! Imorgon hoppas jag syrran hänger med mig och kör powerbox med snygg-Petter och sen är det fredag igen!
Roll on, roll on...
Det nalkas fest i helgen, och jag känner att min partyådra börjar komma tillbaka! Men den största händelsen i helgen är ändå HANDBOLLS VM! Fem matcher på sex dagar, förstår ni!!! Detta är himmelriket för mig!
Det här med förändringar..
Jag har inte riktigt bestämt mig om jag är för eller emot... World class nya schema för våren är klart. It is not good. Pissiga tider, förutom måndagar då snygg-Petter kör bodypump. Men på det stora hela hade det varit bättre om det gamla fina höstschemat hade fått fortsätta. Hur ska detta gå?
Helgen har varit såååå jäkla bra! Blev lite orolig i fredags, då jag va på kanske det bästa party-humöret någonsin, att allt bara skulle skita sig. Men det gjorde det inte! För en gångs skull levde allt upp till mina förväntningar. Och mina förväntningar är alltid av hög kvalité, på ont och gott. Mest på ont tror jag tyvärr. Men i fredags var allt gott! Drinkarna, samtalen, maten, sällskapet och dansen! Jag skulle tom vilja gå så långt som att kalla det för en PERFEKT KVÄLL. J ställde frågorna och jag försökte ge svaren. Hon planterade en del nya frön som skulle visa sig få gro och blomma upp när söndagen kom.
Jag har kommit underfund med en del saker denna helgen. En helg som hade allt! Mycket har fått falla på plats i lagom tempo och det känns så skönt. När söndagsmorgonen kom gick jag upp och lade mig i soffan med täcket omkring mig och tittade på The Holiday för kanske tionde gången. Jag älskar den filmen och jag gråter på olika ställen varje gång jag ser den! Men det är också många leenden! Det var en bra start på dagen.
Sen satte jag på cd-skivan jag fått av söta J och tog fram massa gamla foton. Det var kort från resor jag gjort i mina ungdomsdagar, studenten, fester och gamla vänner och pojkvänner. Ibland blir man förundrad över hur saker lyckas dyka upp vid precis rätt tillfälle. Mitt bland alla foton låg nämligen en del texter. Jag skriver inte dagbok längre, men ibland behöver jag skriva av mig lite och detta va texter jag skrivit i slutet på 2004.
Jag blev chockad när jag läste dem. Chockad men samtidigt föll allt på plats och det var som att en lättnadens suck lade sig över mig och som att jag för första gången fick allt bekräftat och kunde acceptera. J:s påståenden från fredagen dök upp i huvudet igen, det var så skönt att hon lyckats öppna nya dörrar för mig. Man kan vara så övertygad om saker när man är där, mitt uppe i dem, men hur vet man egentligen att det man känner är äkta? Det är så lätt att blanda ihop sina känslor och missta dem från varandra. Först i efterhand kan man se det för vad det verkligen var.
2005 är ett år som jag gärna skulle velat vara utan. Eller iallafall kunna spola tillbaka så jag kunde leva om det på ett annat sätt. Gör om, gör rätt liksom. Vet inte ens om jag tycker att erfarenheterna ifrån det året är värda att ha. Tidigare har jag varit rätt snabb med att lägga locket på när känslan plötsligt dyker upp. Inte så smart, jag vet. I helgen lät jag allt komma upp till ytan igen för att försöka förstå och kunna förlåta. Och först nu, 4 år senare, kan jag se på det från ett mer distanserat perspektiv. Nu känns det faktiskt som att såren inte längre blöder. Samtidigt finns ärren kvar där och jag vet hur lätt det är att riva upp sårskorpan, men kanske kan jag nu hantera det lite bättre nästa gång och sätta dit det rätta plåstret.
Förändringar... de är nog rätt kul ändå. Inte alltid för stunden, när de först kommer som en chock. Ibland tar det tid att anpassa sig till dem. Men fan va kul livet är när man känner att man kommit ett steg längre i sökandet, meningen och mysteriet med just SITT liv. När frågetecken blir utropstecken.